Hej på er och glad Easter Everywhere.
Denna vecka kommer faktiskt Rakt Över Country-Joe and the Fisk ta ett sjudagars uppehåll.
Varför? Jo, för att undertecknad inte riktigt bestämt sig än om tilltänkt skiva är så pass psykedelisk och psykedelistisk att den platsar i Rakt Över Country-Joe and the Fisks psykedeliakanon (med kanon åsyftas inte en sådan man med krut skjuter iväg järnkulor, ska tilläggas).
Viktiga saker får ta tid. Istället tänkte jag denna vecka att bjuda på något så strange (med strange åsyftas inte begravningsbyrån) som en tragikomisk psykedeliaanekdot. Häng med, för Surf’s Up!
The flavor of the month
Jan & Dean var en gullig surfpopduo som på hitlistor och i flickhjärtan rönte stora framgångar under 60-talets mitt och första hälft.
Jan & Dean var ungefär som tidiga Beach Boys fast mycket sämre, fast å andra sidan mycket snyggare/sötare, vilket inte skulle så otroligt mycket till i och för sig ifall man inte inräknar Dennis (Wilson) vill säga, if you catch my drift. Hursomhelst, så länge surf välte kiosker gav Jan & Dean ut skiva efter skiva med just surf… but the times they were a’changin.
Hursomhelst, för nu gick jag händelserna i förväg… 1965 kraschade mastermind, Jan, med sin sportbil (säkert Porsche) vilket resulterade i att Jan hamnade i så kallad djupkoma (hjärnan halft mosad).
Drygt ett år senare vaknade han ur sin koma och fick då se att världen utanför sjukhuset hade psykedeliserats med det till följd att INGEN längre brydde sig om en brunbränd surfpop.
Stackars Jan, fick panik. Hippa trippers sket fullständigt i en inte längre så snygg (på grund av kraschen) knåpat ihop sitt magnum opus strax innan kraschen. Jan gav dock inte upp utan hyrde alla hippa studiomusiker han kunde komma över och tillbringade sedan två år med dem i studios fast besluten att av sitt surf magnum opus snickra till ett sant psykedeliskt mästerverk.
Jan isolerade sig, dedikerade hela sin överlevande (från kraschen alltså) hjärna och alla sina pengar åt sin planerade kaliforniska Sgt.Pepper… men det tog för lång tid… Carnival Of Sound skulle den heta, men när den äntligen var färdig hade världen utanför studion junkiefierats med heroin, skit, nederlag, Joplin, Hendrix, Cream och annat ”bös” (om du frågar undertacknad, och säkert Jan också (?))
Stackars Jan, hålögda junkies sket fullständigt i psykedelia precis som the trippers skitit i surfpop ett par år tidigare – life’s a beach, then you die black hell.
Så, sensmoral: Var aldrig the flavor of the month... apropå det så tycker jag att ni borde kolla upp the Posies! Flavor Of the Month och Solar Sister är antagligen bland de tio bästa indiepoplåtarna som någonsin gjorts! Apropå bra låtar så är antagligen Another Place, Another Time med Jerry Lee Lewis världens bästa countrylåt någonsin?!
Vad tycker Kjell Nordberg?
Hoppas att både Posies och Jerry Lee snart återutges.
Martin Antikrist-ensson!
