… en stundtals mycket avskalad fruktflukt, del 2

Det är mycket lätt att skriva något vaket om Bananer i pyjamas, för de stojar och står på.  Det var däremot sannerligen svårt att få ungarna i säng sedan B1 & B2 med anhang hade busat och jagat björnar i tv-rutan.

Men en betydligt vuxnare vaken publik hade en nästan nakenJosephine Baker framför sig på scen när hon utförde sina härligt häftigt höftigt rytmiska erotiska danser, i en äkta banankjol, så var det bus på riktigt.

Åh så många män som ville vara med och faktiskt fick plocka från den lätt bronsbruna kalasklasen, bananfröna spreds generöst med gott resultat.

Det var väl först långt senare när Bananarama iklädde sig några likande plagg som scenen blev så fruktigt fuktigt exotisk igen, fast bara lite lätt försiktigt avskalat.

Att sedan ett gäng män i lustiga djurkostymer försökte fåbanankontakt var väl skoj, en stund, men knappast världens mest säkra kostymer, kanske lite för mycket statisk elektricitet där.

På tal om banankontakter så var det just sådana som jag bokstavligt kom i kontakt med i mina unga stapplande försök att koppla in min första skivspelaren där bak i ett av rörradions ännu outnyttjade runda spännande ingångar.

Det var gulliga greppvänliga små saker, en röd, en svart, så det var sällan det misslyckades, alltså helt klart lättare att få banankontakt förr, och hör sen!

Tänker plötsligt på efterföljande din-kontakter med sina små ynkliga stift och jag mår genast sämre.

Det får vi bums åtgärda med en rejäl banansplit, så ja, nu känner jag mig inte ett dugg splittrad, bara mumsigt spritsad.

Avslutar denna rapport med gruppen Youngbloods som hade en medlem på gitarr och piano som hette Lowell Levinger med smeknamnet ”Banana”,

Klart jag blir lite avundsjuk och undrar om han åt väldigt mycket av frukten eller om han bara var riktigt rikligt utrustad.

”Get Togheter” så får vi kanske svaret!

http://www.youtube.com/watch?v=4YBr5P9rJ-8

PS: Nästa gång om artister/grupper med mera som fallit för fler fruktiga kompotter