Det är ganska lätt att skriva något kärleksfullt om Pugh Rogefeldt så här på Alla Hjärtans Dag, för första sången och gången han presenterade sig för mig och mina syskon där vid grammofonen var med låten Love, Love, Love.
Vi var vana att lyssna på tuffa gossar som Bowie och än tuffare band som exempelvis Black Sabbath. Med papper, blyertspenna och sudd låg vi där och gjorde täta stopp i spåren för att kunna kludda ner texterna, vi skrev och stavade det vi trodde vi hörde att de sjöng. Betyget i skolengelskan glänste!
Så hade vi en bandspelare där vi gjorde våra egna mixar, sångpålägg och vi blev våra egna idoler! Oj så kul det var! Fasen så skönt det lät. Tyvärr, eller som tur är, så har dessa band försvunnit, annars hade en bootleg suttit fint nu.
Nu när mannen från Västerås klev lite blygt ur snåret där på den nya spännande LPn och sjöng för oss med svensk skön dialekt så svävade vi snabbt på små moln där vi satt och gunga långt in på natten.
Blev på tvåan inkopplade på än fler fina spår av stinsen i Bro och fick kokoskakor av Kicki samt lärde oss Pughis flytande. Han suddade ut våra sura miner – ända tills morsan kom och lekte någon slags polis.
LP efter LP framöver höll Pugh stilen och han har sannerligen gett svensk rockmusik ett ansikte samt ett sound som till och med gör en tråkig grävmaskin glad.Det är med stor glädje jag ser att Pugh, Hasse & Micke som nu är på turné, en trio ska det va´, har låtvalet som är så där bollande och rullande så det är Love x 3 igen!
PS: På Wisby Strand 30 mars – mamma håll ut!