Idag ska vi prata om My Bloody Valentine, men först tänkte vi återkoppla till den förfrågan vi här i detta forum slängde ur oss för ett par veckor sedan… nämligen den som efterlyste någonting som ens lite liknar the mighty ”Forever Changes” med Los Angeles-bandet Love.
Inga tips har tyvärr vi fått, men vi kom då på att vi istället fortsätter att tipsa er för då kanske chanserna ökar till att ni med bredare associationer lyckas komma fram med något som ni kan tipsa oss om? Catch my drift?
Hursomhelst, här kommer tipset: Ifall ni, som vi, fastnat för FC’s på akustisk gitarr fingerframknäppta märkliga men ändå logiska, lite flamencoinspirerade ackordföljder, så bör ni faktiskt kolla upp ”vår egen” Jojje Wadenius helt fantastiska platta ”Goda’, Goda'”.
Också här ligger dur så nära moll att de till ett och samma. Också här suddas gränsen mellan barnslighet och insikt/svårmod ut.
Också här blir det fula fint och fina fult… vi tänker då främst på låtarna: ”Mitt Lilla Barn”, ”Kråkbegravningen” och ”Jag Är Det Fulaste Som Finns”. Kolla upp dem… do you catch our drift… och återkoppla till oss.
Nu till My Bloody Valentine. Kevin Shields, förgrundsfigur i detta irländska band, är egensinnig minst sagt. Skramlade som ingen annan på MBV’s tidiga plattor och skramlade sedermera fram gnissel-skrammel-DIY-postpunk-protoshoegaze-mästerverket, ”You Made Me Realize”.
Signades av Creation Records och gav 1990 ut EP’n ”Glider” som skvallrade om att något mycket stort var på gång! Lyssna på låtarna ”Soon” och ”Off Your Face”! Helt fantastiska!
Lyssna till hur Kevin böjer/sneddriver/skevar hela ackord på sina Jazzmaster’s/Jaguar’s, hör hur trummaskinerna smattrar sig samman med dunket från de ”riktiga trummorna”, leta reda på Andrew Weatherall’s gudomliga remix på ”Soon”, förstå att för oss som var 20 då, så var 1990 med MBV, Ride och de andra år
& Lyssna påuppföljarEP’n ”Tremolo” och dess ”Honey Power” och ”Swallow” och förstå att ALLA vi svårmodiga, eskapistiska superesteter anno 1991 var övertygade om att vi verkligen were on the bus so to speak ni vet.
MBV var (är) allt som då (för alltid) var (är) coolt! Stora parkasjackor, Jazzmaster’s, Tremolo, Flanger, Weatherall, lättsint tungsinne, tungsint lättsinne, lättungt dumsinne, tunglätt smartsinne, elitistic-loser-might-is right-is-weak-is-wrong-and-therefor-right-aesthetics.
Vad hände sedan då? Jo, perfektionisten Kevin låste, likt Captain Beefheart gjort på ”Trout Mask Replica”, i princip in sina bandmedlemmar i studion i ett halvår.
Trummisen höll på att dö i lunginflammation till följd, då studion var kall och dragig, Creation Records (då det hetaste och mest framgångsrika indiebolaget) höll nästan på att gå i kånken till följd av MBV’s aldrig upphörande studiorattande och skruvande,
MBV höll på att falla isär till följd av prestationsångest och en alldeles för enahanda kost bestående mest av kemikalier (faktum) och chips (kan man tro)… MBV’s ”Loveless” höll på att bli 1990-talets ”Smile” och Kevin verkade gå samma öde som Brian W tillmötes.
…men så kom den då… ”Loveless” och vi tänker inte säga mer än följande: Lyssna på den…
…Den skevar, bänder, grinar, skiner, ringer, skimrar, skriker, surrar, precis som… den är vacker… eller snarare fulsnygg. Den är en mästerlig nödvändighet precis som James Joyces ”Odysseus”.
Till ”Loveless” äter man blåmusslor kokta i vin, dill, smör, lök, salt, persilja och chili.
En snygg digi-2CD samlar nämnda EP’s och en lika snygg digi-2CD finns ”Loveless” att få köpa som.
Säg till Martin eller Simon.
