Halebale!

2

Om du gillar uppblåsbara grisar-Floyd, då kan du sluta läsa nu, för Piper är något heeeeeeelt annat än den där musiklärarrocken de gjorde sig kända med efter det att Syd had dosed himself into oblivion, if you catch my drift. Piper äger, spelar ingen roll vad ni än säger, here we go!

Att Piper inspirerat ofantligt många är en underdrift trots det superlativ som jag lade till för att förstärka det ibland överdrivande indefinitiva pronomet, många (do you catch my drift?);

• Blur,
• The Coral,
• Klaxons,
• The Horrors,
• Devendra Banhart,
• Temples,
• Morgan Delt,
• Jacco Gardner,
• för att inte tala om; July,
• Kaleidoscope (UK),
• Rainbow Ffolly,
• Tomorrow,
• Dantalian’s Chariot,
• The Beatles (faktiskt),
• Blossom Toes,
• The End,
• Soft Machine,
• Kevin Ayers,
• Moonkyte…
• …listan kan göras oändlig ad infinitum för att tautologera lite.

Mannen, myten… Syd – ett geni på god väg in i sant skogstokeri var the mastermind som snickrade gull-kusliga, fucked-up vaggvisor om svarta oförklarliga katter, silverskor, enhörningar, om en bra mus som kallas Gerald och om gnomer.

Fräsande gitarrer, märkliga orgelslingor, kraschande cymbaler, ljudeffekter, allmän förvirring och ackordföljder som i sina uppbyggnader är lika stört omöjliga som David Lynchska narrativ.

Syd bränner sig själv i alla 24 (?) ändar på Piper och historien slutar som vi vet inte särskilt lyckligt för Syd.

I slutet av 1967 hade Syd blivit katatonisk efter att dagligen under lång tid doserat sig stort med LSD samt mycket annat hallucinogent samt annat, och lite annat. 1968 lämnade han Pink Floyd med den fantastiska Jug Band Blues… kolla förresten in den här på Youtube – ni kommer bokstavligen att se hur han försvinner bort – sorgligt, so don’t get me wrong.

Precis som förra veckans tips, 5th Dimension, är allt med Piper 100% psykedeliskt (om några veckor ska vi reda ut begreppet förresten… eller förresten, varför inte börja redan nu! Så här är det: Så kallad psykedelia är… är ni beredda… crasch course… 60-tal och beat-kultur: be-bop-jazz, pop, bohemeri, konst, motkultur, motsatte sig västerländsk tradition.

Sökte sig till det de uppfattade som det helt annorlunda sålunda det minst västerländska. Poppen hade de redan och till den lades: österländsk filosofi och religion, indiansk kultur, indisk kultur, färger, mönster, etcetera.

Samtid blev ointressant, dåtid och framtid var allt… en slags kombination av popkultur, orientalism, pre-rafaelism och kontemporär futurism påeldad av hallucinogener… vars effekt hundrafalt förstärkte alla färger, mönster, intryck… vars effekt stärkte uppfattningen om att det egna traditionella var heeeeelt fel, vars effekt vred och vände på upp och ned verklighet och på perception… vars effekt gav kidsen en övertygelse om att allt detta de trodde sig ha funnit, var på riktigt – stackare… men spännande pop blev det avet.

Med andra ord: ju mer en platta utgörs av alla ovan nämnda klischéer, desto mer psykedelisk (eller rättare sagt, psykedeliserande) får den anses vara.) … och tillsammans utgör de a nice pair att börja med, halebale!

Köp Piper At the Gates of Dawn…

…och gillar ni den måste ni absolut också införskaffa July (självbetitlad)…

…samt Tangerine Dream med engelska Kaleidoscope.

Samtliga går att köpa på Coop Records – välkommen!

Till Piper äter man naturligtvis Octopus vilket kan köpas i vår fiskavdelning kallad Lilla Göteborg.

Apropå Octopus, vet ni vem som sa så här:

A squid eating dough in a polyethylene bag is fast and bulbous. Got me?

Martin Antikrist-ensson!