Som du ser i rubriken var/är jag en stor kärleksfull lyssnare av CCR. Vem är inte det förresten, ganska så tidlös musik att njuta av även nu när vi skriver hösten 2017.
Här väljer jag ut några av mina personliga favoriter från samtliga vinylplattor (!) från bandets korta men otroligt produktiva år.
Foto: Glada Gotland från Pendelum (1970). Originalalbumfotograf Ed Caraeff.
På första skivan från 1968, som hette samma som gruppen, så upptäckte jag också det här härliga med S T E R E O eftersom mina tidigare skivinköp varit i MONO på grund av min dåvarande enkla utrustning – dock med oj så skönt fint fylligt naturligt ljud.
Suzie Q spelades upp och en papperskorg som utrustades med ett extra högtalarelement fixade den härliga för mig ”nya” njutningen – ja lyssna så får du höra när Suzie, eller är det John, helt plötsligt viskar i både ditt vänstra och högra öra!
Året efteråt – 1969 då de släppte hela tre (3) LP så blev ju lyckan så skönt spårad som det bara går!
Det känns att bandet hade rötter ”på landet” och när Bayou Country kom i januari så kändes det som att varmt , trots vintern, vara hemma hos dem.
Här fanns Proud Mary som ju såååå många gjort stolta covers på … fattas bara annat!
Min favorit är bland andra Penthouse Pauper… så finurligt rika (!) textrader här, det fanns mycket av detta i J Fs komponerande :
If I was a hacksaw, my blade would be razor sharp.
If I were a politician, I could prove that monkeys talk.
I augusti så kom Green River och bandet var skönt grönt levande även i skuggan av en mörk gravsten!
Bara fyra månader senare så ställer sig Willy & The Poorboys på skivscenen – med lite positivare låtar som gav ståpäls samt ståbas… eller var det Lilla Willys ståfräs!?
Så skönt där ner i vårt lilla hörn av Visby … många Happy Feets!
Så då 1970 blev det än mer Ramble Tamble från Fogertyfabriken, ja John gjorde ju alla låtarna, även om plattan var uppkallad efter trummisens Dough Cliffords Cosmiska funderingar. Vi tittar in i träningslokalen:
En platta till samma år (december -70) också med många sköna spår Pendelum men tiden fortsatte att stå still och gunga gott samtidigt!
Sedan var det slut på det roliga eftersom resten av bandet ville visa att de också kunde skriva låtar och sjunga… det kunde de inte så Mardi Gras blev till en tråkig avslutning av CCR i april 1972.
Men John F fick sista sköna låten och liftade vidare, liksom jag, med fina soloprojekt in i framtiden!
Så många CCR-coverband finns det – ja till och med de återstående medlemmarna i original Creedence gjorde nån typ av cover på sig själv. Hupp!
Inget fel i det… så länge det görs med musikhjärtat på rätt ställe. Nu har du som lyssnare faktiskt chansen att avgöra detta Live i Slite!! Nu med ett coverband med rötter från Mariestad / Grästorp.
När då då? Jo på lördag den 23 september… mer info hittar du på Slite Bio ⇐ klicka här!
