Att se systrarna Nilsson stå på scen tillsammans igen är sannerligen en glädje… men samtidigt en sorg eller hur vi medmänniskor skall kunna ge kraft åt nån som hamnar i ett svart hål utan att krama musten ur dem ytterligare. Tokterapeuter är vi allihopa!
De livsöden som nu Marie och Josefin så rakt, ärligt och känslofullt lämnar ut med och om sig själva lämnar nog ingen i salongen oberörd. De får trots allt elände de varit med om och fortfarande går igenom, ändå fram hopp trots att vi nog som publik bara artigt kan applådera men innerst inne nog vill göra så mycket mera.
Men hur då? För systrarna och kanske för släkt och vänner i vår närhet!? När behovet finns. Eller bara i ”den vanliga vardagen”!?
Nu går det ju inte att leva någon annans liv men vi kan ta kliv och våga säga eller fråga saker om och till varandra som kan vara positivt avgörande. Eller banka ihjäl några änder – hårt och bestämt.
Att ha orken att spela ut detta i ord i så sköna svartskrattande texter både i musiken och monologen tyder på en storhet och ett ”DNA” som säger mer än bara ett glatt…
”Tjoflöjt”
…som jag jag absolut skall testa detta i nån tråkig kö framöver!
Jag hoppas innerligt att Marie & Josefin nu fortsätter… i livet, privat, på scenen, visa känslan, kärleken, komedin i fler fantastiska kulörer – fortsätt måla för fasen och behövs det mer färg så finns så många som vill vara med och låna ut paletter till er.
Kan du älska mig ändå?
Svaret kommer skönt solklart ekande från många håll, ja även från fransmannen, den härliga ärliga levnadskonstnären, målaren, poeten, filosofen…Monsieur Trio Mé Bumba
De vivre pour l’autre ♥ ♥
PS:
Vi har alltid en biljett för dig!
Så säger Länsteatern Gotland i sin reklam… när det gäller Systrarna Sisters så är nog tyvärr chansen och biljetterna slut för denna omgång… men det viktigaste är väl ändå att det finns så sköna systerskratt kvar från allt det så förut nattsvarta…
Fotograf: Stig Hammarstedt