♥Kärlekssemestern... eller dagarna i Rom som kom av sig. Del 3.♥

På torsdagsmorgonen tror jag att det ljuva livet definitiv är över… åtminstone så känner jag mig som en tung tråkig skiva som snurrar för sakta och inte orkar förmedla ljuv musik.

Det blir att ta taxi till Prontoavdelningen på det myllrande akutsjukhuset några kvarter ifrån oss: Cartella Clinica Di Pronto Soccorso.

Taxin får rulla ända fram till akutintaget och vi, hustrun är förstås med, vinkas in först  av Syster Papiljott (!) eller var det Syster Theresa till litet trångt väntrum.

Där satt redan några med mycket ont samt fler hann komma – bland annat en helt blind herre med värre krämpor än jag samt en höggravid kvinna i sjal som jag trodde skulle göra rummet till en barnkrubba när som helst.

Nu blev det äntligen min tur och jag fick komma till akutförhör nummer uno. Där satt mer barsk Syster som ej kunde ett ord engelska och hörde nog föga vad jag själv sa eftersom stroken hade gjort mitt tal väldigt väldigt otydligt släpande.

Hon kallade på tolk och rätt fort kom tjusig karl i randig kostym med väst in och gjorde västspråket en tjänst. När de frågade efter mitt namn så försökte jag själv såklart svara och se om jag orkade Krusellskt ha lite humor i eländet.

My Sirname is Krusell, but here in Italy they call me Krussidullo

Tyst!

sa hustrun och spände ögonen i mig, här var inte upplagt för skämt men Syster Barsk tog mig på allvar och slängde upp mig på en brits. Dessutom var mitt tal ordentligt sluddrigt precis som jag proppat i mig en hela Prosecco till frukost – fick ju knappt ner cappuccinon.

Nu kopplades EKG eller liknande till min håriga kropp, apparaten var modell sugproppar, säkerligen tidig 60-tal. Men fler män än jag har väl päls på kroppen trots värmen där nere i söder så de sögs fast och snirklig kurva kom ut ur maskinen.

Kurvan var nog lika tjusig eller lavinfarlig som de vackra alplandskapet vi sett från flyget – så jag slängdes snabbt ner i en rullstol. Där fick jag snällt sitta och chaufför kom och snabbt som blixten rullades jag iväg mot Doktor Pronto.

Foto: Glada Gotland

Parkerades först utanför Prontos dörr i korridoren och här spelades hela Fellinis film ROMA fram framför ögonen på mig.

En man på en brits med ansiktsmask gestikulerade och diskuterade med sin fru eller sambo samt snart även hans Doktor om sitt eländiga tillstånd. Hur han orkade hålla på som han gjorde är för mig en gåta och jag blev nästan återställd själv.

Fler patienter låg eller satt väntande kring väggarna – de var tystare och såg ut att ha det värre, men ingen gnällde. De väntande på sin tur efter sin otur.

Utanför oss bakom låst dörr stod anhöriga som hela tiden försökte smita in och kolla tillståndet på de intagna. Myndig artig vakt såg till att de höll sig utanför i allmänna väntrummet. En del lyckades slinka in än då och fler dramatiska scener kom och gick.

Börjar osökt tänka på en fladdrande fantastisk Fellinifilm som jag såg när jag var ungefär 20 – om just ROMA, kände som vi var med där någonstans i mitt omtöcknade tankesätt någonstans mellan verklighet och filmfantasi. min Dessutom visar sig min blivande Doktor vara väldigt lik henne på filmaffischen!

Filmen eller väntan drar in till lunchtid och helt plötsligt rullas matvagn fram i den trånga korridoren. De pekar på mig o h frågar om jag vill ha. Har jag aptit i denna miljö? Hinner icke med att svara och jag har fått en bricka i mitt knä.

Back med nån mat, bröd och flaska vatten. I Italien svälter du inte ihjäl på akuten den saken är säker.

Nu blev det helt plötsligt min tur mitt i matssuget och jag rullas försiktigt in till Pronto. Hinner dock ställa brickan åt sidan på en tillfälligt ledig stol där ute i vimlande korridoren.

Doktorn sitter myndigt längst in i rummet och har två yngre systrar till sin assist. Skrivbordet är överfullt och till vänster inne rummet ligger en herre samt tv damer rätt så utslagna på en var sin rullbar sjukhussäng. En liten skärm gör att min nya undersökning, nu åter uppe på en brits går någorlunda privat och diskret.

Helt plötsligt skriker, eller pratar herren på britsen nåt och har en lång utläggning om troligtvis sitt tillstånd. Så blir det att känna på min mage – jag som har ont i knoppen och vänster sida känns svag.

Då visar Pronto de bilder de lyckats fånga på CTC kameran – jo dit fick jag ju fara fort som bar a den genom hela kåken och upp i hissen några våningar. Gick susande snabbt vill jag lova. Vände mig till min Formel I skötare när vi var tillbaka och sa hurtigt:

You are a good driver 😉

Tyckte han var trevligt. Och så snälla och mänskliga med värme var faktiskt alla jag mötte i min väg i snabb eller sakta fart.

Pronto säger att de inte sett nån färsk infarkt men massor av gamla!! Mer än vad jag har kännt tidigare i livet så det känns konstigt. Nu vill P lägga in mig för observation på annat sjukhus efter först ha skrivit ut Aspirin och nån magmedecin som skulle lindra Aspirinens verkan!

Nu vill jag prata med min hittills portförbjudna fru som jag bara hunnit växla några ord under väntan med i 2 minuter sen jag kom in i de inre rummen. Pronto sänder Pronto ut nån för att leta efter henne som placerar henne mellan dörrarna till undersökningsrummet där skulle hon stå still och vänta.

Snäll som hon är gjorde hon som hon blev tillsagd och det blev även lunch för min Doktor som försvann. Då hade jag turligt fått en ny bricka med mat som jag snällt fick plocka i mig ifrån min position i rullstolen nu nedanför de tre sjuka som låg på rad till vänster om mig.

Tänkte att de säkert hade det värre än jag eftersom de låg ner – men lite ovanligt att du försöka kalasa i mig av denna Italienska delikatess framför deras fötter! Men det gick och aptiten var god även om köttslamsorna som serverades fick tankarna åt andra håll än det kulinariska.

Raaap och rappt finner nu Docktorn min M och jag har bestämt mig för att dra mig tillbaka från detta i och för sig vänliga kaos och checka ut för att åter checka in på Hotell 53.

Detta fick jag skriva under ett papper på och min namnteckning så ut som krussiduller på riktigt!!

Efter ny beställning fick vi gul laglig taxi hem som efter lite ordförväxling, eller inte förstod min ”klockrena” beställning av 53 som ju blir Hotel Cinquantatre på lokalt språk. Han körde oss dit utan tut – men med prut! Chauffören prutade själv ner summan när vi var framme – trodde kanske att det var min sista resa!

En till sak som jag gärna vill nämna som hände där på akuten var att en annan av vakterna som hade access och nån form av roll mellan patienter och läkare kom helt plötsligt förbi och stannade till tittade mig och tjejen som satt med ont i armen med mera på en plastpall intill  mig – han stannade tittade oss i ögonen och klappade om oss och sa nåt om att det skulle snart blir bra igen.

Det var en underbar spontan rörelse som jag blev rörd och glad av både för mig och mina medpatienter  -det härliga ärliga Italienska hjärtat fanns bokstavligt talat där i den annars så sjuka korridoren.

Hemma på hotellet försökte jag få tillbaka det Ljuva Livet och fick en ny Fellini film som plaskade in:

Hade ju ej ännu hunnit göra som Marcello och Anita med kära M i Fotana di Trevi... vill ju upptäcka såååå mycket mer romans i Rom.

Hur det gick med detta får du läsa i del 4.