På min nya väg hem norrut från Visby så passerar jag Tingstäde och stannade till för att hälsa på ”min vän” KP-bilen som står där lite kamouflerat utanför entrén, som den ska va – kamouflerad alltså, vid ingången till Gotlands Försvarsmuseum.
Minnet kommer såklart starkt tillbaka när jag själv var chaufför på en sådant här terrängfordon i min roll som signalist i stabskompaniet på P18 i Visby, vi pratar början på sjuttiotalet nu.
En Svensk Tiger men visst kan jag väl avslöja lite utan att gå in på hemligheter som vi hade oss för där i buskarna och med hightech utrustningen för oss signalister kring regementet! En del kallade oss kabeltattare, de var väl bara avundsjuka på vår fantastiska förmåga att kunna lägga en kabel i det fria!
Det var nämligen slutövning som skulle ske med pompa och ståt och många höga militärer var på plats för att beskåda och berömma hur nu stridsledningen och vi drillade meniga skötte oss in action!
Så jag och besättningen på KP bilen skulle frakta omkring Major Sporre på lagom avstånd från det allra farligaste farliga bara så han kunde bestämma hur trupperna skuller rycka fram.
Vi ville ju inte göra honom besviken och visade verkligen att vi hade muskler att genomföra en pampig skjuts med det smidiga fordonet där mellan tallar och granar.
Vi dekorerade helt enkelt den gröna monsterbilen med bred militärisktejp och skrev
H U L K E N
på båda sidor om vagnen så det verkligen skulle synas och göra alla andra monsteriskt gröna av avund!
Underbefälen som ville fjäska uppåt sa till oss att ta bort texten – men vi tyckte inte det lät som en order så vi drog ut i fält med det hela i behåll. Giv akt!
Jo vår käre Major spanade väl till och höjde ögonbrynen men hans och vår stridsmoral svajade inte det minsta – styrkt moral!
Det blev en lyckad övning och vi fick beröm… utom då möjligtvis av massan i underbefälsmässen som tyckte annat.
Själv gick vi på markan och firade med mellanöl och senare på kvällen med discodunk i skön sjuttiotalstakt.
Det var en trevlig stämning på vår lucka och vi hade hafte en lärorik insperationstid tillsammans och det var nästan så vi vägrade MUCK ;)
Det civilavlivet tog dock över vi pojkar blev män fick jobb och bildade familjoch det här med lumpen blev ett gott minne.
En vacker dag ungefär 15 år senare på mitt dåvarande jobb på Gotlands Tidningars annonsavdelning så stod jag vid ett tillfälle i den långa korridoren som gick mellan de olia rummen på tidningen.
Där kom och gick ju både annonsörer samt olika människor som skulle vara med i tidningsreportage när de duktiga journalisterna nu inte var ute på fältet hos dem.
En av dem som då själv var ute på fältet med mig, eller tvärtom, för cirka 15 år sedan och vi hade faktiskt inte synts sedan den tiden var på celebert besök på GT. Sporren hade sporrat upp eller ner sig i myllan och blivit hemvärnschef.
Han klev in genom ytterdörren som säkert låg cirka 20 meter bort och fick syn på mig, han smilade till och sa högt och ljudligt: H U L K E N… snacka om kärt åter seende … det var ju första gången på alla dessa år vi återsågs så det kändes skönt grönt!
PS: Du som vill bekanta dig med en KP-bil och får möjlighet att provköra (!) nån gång – så akta tummarna!!
