Här på ön har vi raukar – riktigt rara sådan som visar upp sig så fint i sin gråa glans, precis som om vi var någon annanstans! Dom är till synes för evigt. Ja raukar ÄR ju riktigt gamla!
Alla vi människor drömmer om en evig ungdom – att vi lurar döden. Tyvärr så finns andra öden.
Nu gäller det bara att leva vidare med ödet. Jag sjunger gärna med i den här änglakören – för evigt nu, kanske med extra betoning på NU.
Förevigt nu, låt mig få va förevigt nu
Så hos mig vill jag att stunden stannar
Förevigt, för alltid
Förevigt nu, låt mig få va förevigt nu
Så hos mig vill jag att stunden stannar
Förevigt, förevigt nu
Vid Lergravsporten upplever jag det gotländska lockande levande ljuset… nej det är inte pärleporten. Det här är äkta kärlek!
Så ödmjukt att få stå där en stund och titta in eller ut över det landskap som jag förälskat mig i.
Pärlan i Östersjön, jo det finns fler människor och musik av alla de sorter som vill spela och sjunga om det från olika (rauk)områden.
Gemenskapen mellan dessa raukorkestrar är väl dragspelet, samt den gotländska glädjen! Ett jäkla härligt drag med inslag av Rauk & Roll!
Människor kommer – människor går – tur att raukarna består, de har förstås inga känslor – men nog ger de oss den takt samt tankfullhet och känsla att vara rädda om varandra när och där vi finns en stund på jorden, för evigt!?
Naj – men väl där i nuet vid rauken!
Alltet är här, glöm sedan, glöm då,
Himlen kan vänta fast vi ser mot det blå
Hoppas allt för mycket men vi vet ändå
att slutet har sin hemlighet
Samtliga foton: Glada Gotland ©