Puh och hu… tror aldrig jag varit närmare döden än igår på väg över ett övergångsställe i Visby. Jag tyckte inte jag var speciellt oförsiktig när jag skulle gå över på de tydligt markerade vita strecken, att jag hade konstig gång eller klätt mig så jag liksom smälte in i vägens färger – nä, jag syntes nog rätt väl, utan att sticka ut…
…trodde jag i alla fall. Bilen som kom från vänster stannar pliktskyldigt och jag ser i min högra ögonvrå att bil från höger är på ingång men har väl sett, tänker jag, att den andra stannat samt att jag nu är på väg över!?
Jag tar steget ut till del två, övergångsstället är avdelat med en refug i mitten, och känner då ett snabbt starkt swisch vindsus av bilplåt skaka om hela min kropp och bara några få millimeter framför mina fötter far en bil riktigt farligt fram.
Bara ett ynka steg till så hade jag garanterat nog fått lämna jordelivet för bilen och chauffören for fort förbi med go gas utan att ha märkt mig alls!
Cirka 50 kilometers hastighet samt bländade sol – jag hann se att damen bakom ratten hade fullt sjå att försöka se vägen för huvud taget med solskyddet nere, långt nere i en krum körställning på huk under det nedfällda samt klistrat koncentrerat kisande framåt – ingen split vision åt sidan här inte.
Med hjärtat i halsgropen och skakiga ben och just sådana där nära döden tankar for över mig. Känner att jag nog måste skriva av mig för att helt släppa det…
Helt klart så verkar den klara vårsolen inte bara vara till glädje – den orsakar en slags blindhet också, åtminstone för de som framför fordon. Nästa gång jag skall passera en väg så skall jag verkligen se till att ingen bil är på väg – eller att den verkligen står helt still och solar sig.
Så var rädda om er nu – så ni kan sitta och kärleksfullt myskisa i vårsolen… långt ifrån alla bilar – nu och en lång tid framöver i lyckliga livet!
♥ Foto: Glada Gotland