♥Kärlekssemestern... eller dagarna i Rom som kom av sig. Del 5.♥

Skall försöka avrunda detta strokeskriveri med vad som hände och händer här på hemmaplan.

När vi landade på utrikesterminalen på lördagen så var planet från Rom i tid och vi hade tid i lugn och ro förflytta oss till inrikes för vårat sedan tidigare bokade Visbyflyg, sista turen för dagen runt kl 18.

Det var på vägen mellan terminalerna jag plötsligt utan egentlig kontroll började ohämmat gråta. Hade väl egentligen ingen anledning eftersom jag har en underbar fru som fortfarande älskar mig som jag är, eller då var, lite sned, sluddrande och slö!

Men jag, eller min hjärna började tänka på vad jag skulle säga till barnen, släkten, vänner och så… skulle dig mig förstå?

Nån form av emotionell förändring hade verkligen skett där uppe i min knopp som nu kom ut i form av tårar.

Eller var det den tokdyra biljetten på SAS till Visby jag grät förbannelse av – 45 minuters flygning kostade nästan mer än drygt 3 timmar till Rom. Nja, det var ju självvalt och nån snålgråt har jag ju inte råd med!

Fick i alla fall ett gratis glas vatten ombord och direkt från Visby Flygplats åkte vi till Visby Lasarett och akuten – min kropp kändes vänster svag och hela humöret, eller känslolivet var i svaj.

Fick snabb hjälp och inlagd som en ”ättiksgurka” blev jag på direkten.

På Strokeavdelningen fick jag möte många trevliga nya ansikten och till skillnad från i Rom fick jag eget rum och kunde var för mig själv, skönt, men naturligtvis med flitiga besök av skötare samt insatser med dropp, medicinering och mänsklig kontakt.

Modern ny CTC , 24 timmar registreringsapparatur samt även magnetröntgen som kunde visa min ”lilla” infarkt i hjärnstammen. Där just min tårbank troligtvis sitter – just då i kraftig räntesänkning. Men jag jobbar på att höja – humöret!

Dessutom hade jag fått en glupsk aptit – det mesta som kom in på rummet till frukost, lunch, middag + kaffepaus (!) på det, gick uppmuntrade ner i den från början inlagda rätt så smala magen som nu kurrade belåtet.

Får tidigt morgonbesök av talpedagog som vill få igång inlärningsprocessen, eller kolla den att jag har kvar nåt av det som tidigare fastnat i förståndet. Innan frukost ska jag peka på djurbilder, tala om vad jag ser samt säga ord på viss bokstav, lyssna på ett stycke som han läser upp och återberätta dess väsentligheter med mer.

När jag tycker de djur jag skall säga utan att se på kort blir för banala svänger jag hurtigt till med

Tallefladder*!

Han glor som om jag inte var klok – kanske är jag dummare än vanligt? Eller tidigt på morgnarna finns icke humorn med i talpedagogernas pladderplanering.  (*Tallefladder = norsk tokvariant av ekorre)

Ställer frågan under de duktiga doktorernas rond senare – de tittar på M som turligt nog är på plats då – hon ger ingen negativ reaktion på det. Lika knäpp som vanligt alltså!

Epilogen av det hela får bli att jag tack vare uppmuntrande sjukgymnaster med mera och flera som bryr sig om en i och utanför sjukhusbädden så går det tillbaka mot full kraft – sakta men säkert nu i full frihet från hemmet 😉

Jag kan gå, jag kan tala och jag vill tala om till er alla som vågat frågat och brytt er på de mest fantastiska sätt – det kanske blev en litet brännhål i hjärnan men hjärtat är fullt av kärlek till er alla – varmt t♥ck!

Detta var del 5 i min strokeberättelse och avslutats härmed – däremot hoppas jag fylla Glada Gotland med andra roliga inslag från det personliga hållet samt det som rör sig här på ön och andra fantastiska platser med mysiga människor i olika stadier i livet!

• Dum Vivimus, Vivamus – ”Medan vi lever, låt oss leva”

PS: Nu får jag fortsätta att njuta av Italiens godsaker på hemmaplan – lär räcka gott och länge 😉

Salute!