Days of Pearly Spencer

Efter ha varit med på den utmärkta Migraine Boy Mellangiss på Wisby Strand i lördags med rekordmånga deltagare, samt ett så fint finurligt framfört program, thank you boys (and girls)!

Jo, nu kan du ju tro att jag har för mycket pop i knoppen och behöver vila – ja att det liksom ska ryka rock ur öronen på mig – icke!

Okej då, i måndags fick jag mig faktiskt lite nytt tut i luren av en helt annan genrer… men musik går det ju liksom inte att få fööör mycket av. Örongott!

Filmsnutt: Glada Gotland lyssnade på Gotlands Blåsarkvintett i Fårösunds bibliotek den 13 februari.

Tog i alla fall en skön promenad längs strandkanten senare, utan ljudkälla, och döm om min förvåning när jag liksom helt plötsligt gick och mysigt gnolade för mig själv på en låt som bara oplanerat dök upp i mitt huvud.

Kunde konstatera att det var såååå länge sedan jag hörde… ja ta mig tusan bara nån enstaka gång efter 1967.

Nej, den var inte med den 11 februari bland alla andra skönt gungande 205 (minst) låtar – så den här låg väl och bubblade i musikminnesbanken bara!

Plötsligt sjöng jag, i alla fall en liten snutt som kom vid sjön, som om jag liksom aldrig kan få nog av musik:

Days of Pearly Spencer

Nu är det är ju artisten/gruppen, gärna i original, du helst ska kunna i giss-sammanhang. Där gick jag bet. Eller glömt bort.

Senare hemma i surfstudion och jag blev mäkta förvånad att David McWilliams som skrivit och framför låten är från Nordirland inte många Cul de Sac från min vän Van.

Där slutar nog dock jämförelsen men den här låten var ju en riktig hit, då och en av irlands 10 mest spelade låtar enligt vissa info jag hittat. Och den känns tämligen tidlös.

Dessutom en rolig berättelse, i en annars så ödesmättad text, är att när David sjunger refrängen ”The days of Pearly Spencer – The race is almost run” så har han gjort det från en telefonkiosk för att få finessen på plattan med rösten.

1967 var ännu ej alla studioeffekter uppfunna – men det här gör ju en härligt sound och personligt djup åt låten.

Här på videon som jag hittat (finns några fler varianter) så verkar det dock vara liksom tvärtom, texten i luren och refrängen utan… well, well!

Men låten är verkligen värd att lyssna på igen så varsågod Mr McWilliams som numera sitter i nån telefonkiosk uppe bland molnen och kollar om nån vill höra honom lurigt ringa ner refrängen igen.