Gästskribent und livsbetraktelser på Glada Gotland av Günther Fliesenburgh

Bästa medicinen?

Jag har legat för döden i två dagar och sedan sex dagar till, jag har drabbats av vad vissa lite cyniskt kallar ”mancold”.

Just när det var som mörkast och jag började fundera på om alla som bör veta verkligen vet var mitt testamente ligger så plingade det till i mobilen.

Det var et sms som kom, från mina kollegor på jobbet. De hade tagit en gruppsjälvbild, idel glada miner med en hälsning om att de saknar mig och önskar att jag snart är tillbaka.

Det är just sådana små ljuspunkter som kan få en till att fortsätta kämpa för att behålla livet. I just den stunden insåg jag att det finns något att kämpa för, livet är inte över, det finns glädjeämnen kvar.

Oskrattade skratt att leverera och oledda leende som kan sprida glädje runt omkring. Där och då reste jag mig som en kraftig käftsmäll mot den fruktansvärda sjukdomen och började fajtas tillbaka.

Redan dagen efter var jag så pass pigg att jag hoppa upp på stålhästen och trampade mig i motvind och underkylt regn mot min arbetsplats igen.

Med en del mindre åkommor kvar lyckades jag i stort sett genomföra arbetsdagen utan större fadäser. Men jag hade ju förvarnat också att jag var inte helt kurant redan.

Apropå det här med ”mancold” och ”groupie”, varför måste vi använda en massa engelska uttryck till vad som egentligen kan uttryckas på svenska?

Har vi inte kommit längre i världen, eller Sverige i vart fall, så att vi kan försvenska engelska uttryck?

Eller skall vi anamma de engelska uttrycken och trycka undan det svenska språket?

Jag tycker att det är roligt med språk, men vill gärna att språken behåller lite av sin särprägel. Samtidigt så kan vi ju spåra influenser från flera olika språk i svenskan.

/Günther Fliesenburgh
—————————