Det var min storasyster Clary ♥ som presenterade henne för mig – sen for syrran till USA där jag trodde hon skulle få träffa henne personligen.

Kvar hemma blev albumet som satte det kvinnliga i min skivsamling genom hennes befriande röst –  när allt annat i min värld mest bestod av långhåriga pojkar med rätt ljusa stämmor i låtar med tafflig osäkert krankt kärlekssökande.

Öppningsspåret är en favorit som fick mig att tänka till på riktigt att musik skall byggas av… äkta känsla.

En annan tjej vid namn Dionne Warvick hade nåt år tidigare sjungit sin bön ”I say a little prayer”…  Aretha gjorde det med en sån övertygelse här så jag var fast eller åtminstone stundtals lyckligt fångad när hon bad mig 😉

Sedan hände så mycket annat fantastiskt i Arethas liv, tack vare sin röst och övertygelse att ge oss lyssnare musik med sin naturliga soul. Hon blev uppskattad var helst hon drog fram på scen, på vita duken, fick priser… hon var säkert lycklig och njöt i nuet. Now !

Nu är hon borta, frid över hennes minne, skivan/musiken/hennes röst som kom DÅ och hette NU… kommer alltid finnas med mig i hjärtat.

Foto: https://www.discogs.com/Aretha-Franklin-Aretha-Now/master/78868

Hur gick det för syrran i USA då, ja plötsligt var hon hemma, Stumblin In med Joan Jett under armen och bevisade att charmen i musiken kan vara både förvillande och fint förförande.

Gungeligung med Chris Norman… eller vem nu hon var kär i !?

Tack Clary & Aretha— ja även Suzi förstås… tjejer som ni gör livet för oss blyga boys bra mycket skönare mellan öronen.