Från Fårösund till Hävringe i en rätt liten båt är det 5 blöta timmar och 30 svettiga minuter… eller tvärtom!
Att häva sig ut på Östersjön i efterdyningar av blåst och möta gammal sjö kräver två puckon och lika många wienerbröd – sockersött är uppiggande å gott på salt sjö. Nödproviant: Marabou Helnöt, STOR KAKA.
Vågorna ville hela tiden mäktigt motigt komma från babord och vi hade fullt sjå att gunga med i vågväggarna och kraftfullt korrigera kompassriktningen till rätt kurs. Ploff – oj där kom en vågvägg ramlades in från andra hållet. Och finns det slukhål HÄR UTE!?
Usch sade en del – dusch sa vi själva! Och båten gjorde sannerligen skäl för sin konstruktion. En cruiser går det att krusa fint på vågorna med – åtminstone när det sitter en rak 6 cylindrig dieselmotor modell Volvo Penta som pålitligt tuffade på i runda slängar 14 knop som medelhastighet.
Sitter propellern riktigt ordentligt fast – du kollade väl det när båten låg uppe på marinan brorsan!?
Först någon timma innan första hamnen Hävringe så blev sjön rätt slät och kompassriktningen kunde hållas riktigt rak – skönt för av den konstiga körställningen var vi rätt spak.
Men under hela sjöresan fanns ingen rädsla eller tankar på att vi skulle vara några slags sjöbusar eller bokstavligt talat tagit oss vatten över huvudet. Nä vi är allt för inbitna torrbollar för sånt tanketjafs. Vi njöt och stundom vi tjöt av glädje i vår hytt. Vi mådde så gungande gott!
Bror och Kapten på skutan, Claes som ju egentligen är gute men fick fara till fastlandet i ung ålder och kom liksom aldrig tillbaka till ön, mer än i hjärtat samt i båtaffäer och kanske i lite andra ”mystiska” affärer!?
Nåväl – här i Södermanlandstrakten fick han nya vänner och en av dessa sorkar, som ju kallas gossar där är Gusten en av dessa. Han har nu blivit man och bor stor av sommaren på denna utpost i skärgården som ju är farlig för sjöfarten om du nu inte hittar rätt i rännan mellan alla skären.
Oxelösund har dessutom en riktigt djup hamn och här har stora skutor i all tid prövat lyckan att lägga till säkert. Då har de fått lots och fyrhjälp från Hävringe och tidigt sett det gamla 22 meter höga sexkantiga båken som byggdes 1750-1752 och som sedan 1751 varit ett angöringsmärke.
Nu har denna vackra plats inte behov av personal som ju sitter och ugglar på fastlandet där det hela sköts med hjälp av modern teknik.
Men Gusten är där i sin fars stuga som heter duga – och att få förmånen att kliva in där och natta över var en sann upplevelse som var värd varje distansminut på vår ibland så piskande Östersjö.
Stugan ständigt under varsam renovering – här piskar ju friska vindar på året om!
Det var som att komma in i en del av Hemsöborna, ja sonen till Madam Flod hette ju så också. Den moderna Guten har dock fallelse för det gamla och äkta retroprylar kunde beskådas i samt den fantastiska utsiken ut genom de gamla dubbelkopplade fönstren. Här mådde vi gott.
Naturligtvis praktiska prylar för de som hamnat i äkta nöd… en sådan här måste naturligtvis finnas till hands för salut på alla skutor!
Vid annan nöd fick utedasset begagnas – med nödhjälp där också. Vem vill inte tuta i luren när du är färdig. TUT -kom och torka!
Annars var det välfyllt med sjöromantik i boningshuset – här har dessutom en och annan dragspelsvals tagits!
Eller ännu mer musik i svart, vitt och vått!
Dessutom verkar några från Västkusten fått sätta punkt här för annan yvig resa till havs… kanske att den dagen när Junian gick till botten det var dimmigt som bara den!?
Vi fick lugnt övernatta i ett rum under en fantastiskt fin klorofyllfull takmålning och jag tyckte minsann att blommorna dansade och guppade på bladen innan jag somnade.
Bror vaknade först… hans sjöborrenäsa hade känt doften av kokkaffe och en syn vi sent skall glömma är när vi gläntar på dörren till köket så står en sjöjungfru där i rosa morgonrock och plirar…
…samt välvilligt serverar vedeldat kokkaffe från riktigt het spis!
Det knastrar och sprakar gott från spisen och det goda knäckebrödet sprakar lika gott mellan tänderna – vi får uppleva en makalöst vänliga Hävringe a´ la´ Gustenstund…
.…får nypa mig i armen för att inse att det är på riktigt eller har jag fastnat i en bok. Knappast. Hörru – Gusten & Grodan Boll spelar numera stor roll här på denna utmärkta utpost!
Efter en stunds sjö- och andra historier med rågade vågade mått så så blev det dock tid att ta farväl – men nu skulle färden ”bara” gå vidare till tre ”tokiga” vänner som hade scoutläger på Fågelskär som låg inom synhåll en bit in i den snirklande skärgården in mot fast land!
Gusten som hade både lust- och lotslängtan visade oss säkraste vattenvägen – ”AJ AJ” sa Kapten C säkert!
Bäst att gardera sig, även om vår vackre värd Gurra var rätt säker på riktning, var grunden finns, prickarna står och får oss landkrabbor att lydigt lyssna så knäpper vi på rörradion och får in en fullvärdig sjörapport…
Nu lastas det ombord ordentligt med riktigt torra flytjackor, skeppsskorpor, några citroner gula samt övat in ännu en vers på ”Svarta Malin” så alla kommande fasor kunde motas åt motsatt håll.
Fram till Fågelskär kom vi säkert – eller!? Där möttes vi i alla fall av tre rätt så ruskiga fågelskrämmor. Men det är en annan historia som kommer här på Glada Gotland när de väderbitna å luggslitna fjädrarna har växt till sig igen!
Tack Gusten med Hävringe hov för att vi fick komma och störa er, vi var ju inte direkt i nån nöd – men att få träffa en kompis i sin rätta miljö är sannerligen en ära samt minne för resten av sjölivet!
Ja, nu är både kusten och Gusten klar… med oss!
PS: Du behöver ju inte skvallra om att min plånbok olyckligt hade fallit ur mina blöta brallor som hängde på tork – men skickligt att sända den så snabbt och säkert in till fastlandet med några duktiga seglare – jo, den var torr när den kom fram!
Foton: Glada Gotland