Rakt Över Fisk 3 – en serie du exklusivt kan följa på Glada Gotland… du kommer trivas lika fint som fisken i disken!
Gotlands enda riktigt levande kulturinstitution,
ska i tre krönikor framåt prata om att man som tonårskille i ett medelstort samhälle i Sverige mitten av 80-talet bara kunde vara hårdrockare eller synthare eller bra på sport och om hur dessa tre grupper aldrig på något sätt gick att kombinera.
Vi börjar med grupp
”bra i gympan”
Om man var duktig i ”gympan”/skolidrott 1984 var man per automatik ball och snygg oavsett hur boring och ful man egentligen var. Tränade man dessutom efter skolan fotboll, vilket låg nära till hands ifall man var ”gympaduktig”, uppfattades man som ännu snyggare och ballare.
Som ball och snygg fick man gå på fester på vilka man fick hångla, dricka den åtråvärda alkoholen och tidigt få bli av med oskulden vilket medförde att man uppfattades som än mer ball och snygg vilket i sin tur medförde att man fick hångla ännu mer och dricka ännu mer cool alkohol och även få lov inte bara ligga utan också börja få ”ta oskulder”.
Tillsammans med de andra som också var balla och snygga (bara egentligen för att de var duktiga på gympan) regerade man över högstadiet. Man var del av en regerande klan, man var en halvgud.
Genom gympans laguttagningar till brännboll, fotboll, etcetera, enligt principen ”först vald till sist vald”, rangordnades klassen in i en slags grupphierarki om fyra grupper:
- 1 de som det var huggsexa om, det vill säga halvgudarna,
- 2 de som var ganska okej,
- 3 de som var kass, och
- 4 de heeeeelt värdelösa.
I början av uttagningen var det en kamp om att få de bästa av de bästa och i slutet en kamp om att inte få de allra mest värdelösa, från huggsexa till reverserad huggsexa, typ.
Som hemmahörande i grupperna ”kass” och ”heeeeelt värdelös” fick man aldrig tillträde till något som skulle kunna höja ens status och överbrygga det faktum att man inte var särskilt bra på att ta lyra eller slå en boll riktigt långt med ett racket, det vill säga bra på gympa.
Hemmahörde man i grupp ”ganska okej” kunde man med lite tur bli upptagen i grupp ”halvgud” ifall det till exempel framkom att ens pappa ägde en riktigt dyr bil eller liknande.
I gymnastikens duschar och omklädningsrum efteråt, med ihoprullade våta handdukar, påmindes ofta grupp ”kass” och grupp ”heeeeelt värdelös” om hur klassordningen såg ut och skulle se ut.
Det fanns dock vissa få undantagna som trots att de var kass i gympan ändå räknades till de som var bra på gympa tack vare att de till exempel hade en riktigt gympaduktig storebror eller en pappa som var fotbollstränare. Det var alltså möjligt att typ få ärva sitt medlemskap i härskarklanen.
Tjejer skulle egentligen inte vara bra på någonting och råkade någon vara bra på till exempel gympa, ja då betydde ju detta ingenting då damidrott på denna tid inte betydde ett jävla skit.
Tjejer skulle bara vara snygga och de som ansågs som snyggast fick ifall de ”släppte till” lov att hänga med dem som var bra i gympa. Tjejer som inte ansågs snygga, var precis som oss idrottskassa killar, kastlösa och heeeeelt värdelösa.
Kort sagt, ifall man var duktigt på gympan var man åtrådd, fruktad och avundad och som del av denna dyrkade klan var det viktigt att visa/befästa sin klass överlägsenhet med statusförstärkande mode och musik.
1984 innebar detta att man till exempel om vintrarna klädde sig i sådant som visade att man att kom ifrån en ball och snygg familj som åkte till Sälen varje sportlov, och om somrarna i sådant som visade att ens familj hade en snabb båt som man kunde åka vattenskidor efter.
Kastlösa fick inte bära typiska klanmannaklädmärken.
Klanmännens tjejer klädde sig i Takano för detta ansågs sexigt och fräscht.
Den musik klanmännen lyssnade på kallades för ”festarmusik” och den utgjordes 1984 till stor del av så kallad Italo Disco och het ”Riviera-Disko” som Dj. Clabbe tipsade om i Rakt Över Disc.
Viss fräsch partyhårdrock såsom exempelvis Van Halen funkade också för klanmän. Klanmän lyssnade alltså uteslutande på musik visade att de var snygga och balla.
En klanman lyssnade inte på Venom eller Black Sabbath och inte på Depeche Mode eller Sisters Of Mercy heller då detta hade skapat tvivel om att denne verkligen var snygg och ball det vill säga bra i gympam.
En kastlös lyssnade aldrig på Riviera-disko utan Venom.
Nästa gång ska vi därför prata om hårdrockare,
halebale!
Ta hand om varandra hälsar
Maaaaaartin & Simon