Jag har varit tillbaka i Kotteland – jag är ju i alla fall ett busfrö så där känner jag mig verkligen hemma bland alla andra vackra frön! Mina söner tycker nu inte att jag är ett frö utan mer en mossig gubbe som helst sitter på en stubbe och alltid ska dra upp det här med hur det var förr. En pinnig retrosticka. Jag mal på:
– ”Då hade vi inga leksaker utan lekte med kottar som vi stoppade stickor i så blev det ben och kanske horn och vips så var det en flock kossor – eller lamm, getter, hästar jag endast fantasin satte p”
Mina ultramoderna it-ungar sätter dot sn@bbare än så och lägger bena på ryggen och fingrarna på tangentbordet, nu i egen värld fri från mina fåniga utlägg av det som plockades i skogen, det susar annat där inne i deras vadderade hörlurar. De hör inte mitt fortsatta skogssvammel:
– ”Vi hade inget hem i staden utan bodde långt ute i mörka skogen i kalla kojor. Så byggde de vägar och vi fick lakan att dra på oss och det blev lite varmare, ja de vita strecken mitt där i vägen funkar fint som filt…”
”Bla Bla Bla …” men de tror inte ett barr på det jag säger, det är väl för otroligt och inget roligt för att var sant. Men viss sanning är det och att kottar är härliga lekkamrater är riktigt riktigt och de flyr inte när jag berättar om mitt liv för dem, de stannar kvar i Kotteland och ler lyckligt ikapp med mig. Trots extra fjäsk för yngsta sonen vid ingången i sitt tunga tonårsliv så hjälpte inte heller denna lustiga laguppställning av kottespelevinkar, den charmen höll inte fokus, nej det är bara skärmen som gäller, hur jag än jag lockar, pockar och plockar av det som naturen har att ge.
Förresten när jag tänker efter så är jag väl lika fixerad framför datorn som dem, ja hur skulle annars denna sida komma till!? Men fantasin och eventuell fakta som hamnar här har i alla fall fått formas i äkta Kotteland, det vill säga skogen – så jag blir inte ledsen när de ber far fara åt skogen, där mår jag kott och resultatet kan alltid bli nåt – lite fler busfröiga rader här på Glada Kotteland till exempel!
