När jag hittar och tittar på fotot där jag har lyckan att få pyssla om några nyfikna kattungar ute på gräset framför lägenheten jag bodde i på Signalgatan i Visby så spinner några minnena loss.
Foto: Krusell familjealbum 196?
Förutom min mor så bodde även lillsyrran Cattis och lillebror Claes där och vi hade börjat tjata alla tre på att vi ville ha ett klappvänligt husdjur… ja gärna fritt springande kissekatt då förstås.
Nu bodde vi på mellanvåningen i hyreslängan så det kanske hade varit svårt för katten att ta sig hem, hitta rätt dörr, för mat, bus och lek samt kel av oss husdjurs-sugna… men katter är klo(ka) så det hade den säkert fixat.
Då för att till slut få slut på tjatet så fick vi vår husdjursvilja igenom – för en vacker dag så kom mor hem med en snabb (?) spännande (?) sköldpadda !!
Men hallå!!
Jämfört med en katt så var ju det här rena katastrofen… men okej vi fick lära oss att börja käka sallad ikapp med den lilla krabaten.
Men varje gång vi ville klappa den så försvann huvudet fortare än kvickt in i skalet, där var den mer än snabb.
Dessutom var det omöjligt att veta om det var en hon eller han – men i takt med morsans musikaliska favoriter så fick den tålmodigt lyssna till Trio med Bumba – men inte ens mungigan fick fart på den lille rackaren i den rappa gånglåten.
Nu sviker minnet mig – men jag undrar om vår sköldis egentligen fick nåt namn!?
Vår strävan att verkligen gilla husdjuret hjärtligt blev lika hård som skalet och… ja rentav svår …
…så det kanske var Elenore!?
Så här i backspegeln och efter en känd Skalmans filosofiska funderingar så var det kanske detta snälla ”slöa” husdjur som fick oss i framtiden att tåla stress nu då där i livet sprang det på i full fart och ibland förblindade oss alla från allt lugnt åhhhh fint.
Foto: Filosofiska Skalman