Efter ha varit ute på kyrkogården vid Klinte kyrka och fixat lite ljung och ljus på min farfars grav så tänker jag naturligtvis också på min far som kommer från Klintehamn han med men så att säga är spridd för vinden och finns i en minneslund på fastlandet, samt i minnet förstås.

Så här inför Fars dag så dyker naturligtvis just de minnen upp om vad pappa betytt för mig och det är ju som säkert alla upplever blandade känslor mot sina föräldrar vid olika åldrar i livet. Vad kan jag ge mina barn? Tid och kärlek är väl kanske det viktigaste. Kom låt oss leka!

Vi hade mycket tid tillsammans ett tag i barndomen jag och  pappa George när vi till exempel byggde ihop ett helt landskap med tåg och bilbana. Där mycket fina hus konstruerades, ”riktigt” gräs såddes, buskar, träd, blommor grodde. Minimänniskor var ute och gick eller körde och en del for hit, andra for dit och vissa åkte på en nit! Precis som i verkliga livet alltså. Trafikskyltar visade annars villigt vägen. Tåget försvann plötsligt in i en i mörk tunneln … men minnet försvinner aldrig. Det tog tid att få ihop det, han tog sig den med mig. Det var viktigare en hela banan i sig. Vi lekte och jag kallade den lilla byn Georgetown i smyg. Det sa jag aldrig till farsan…det sa jag aldrig till nån…men jag kände mig glad och stolt att Borgmästaren hade en så ståtlig mustasch en sån skall jag ha när jag blir stor.

En vacker dag fick jag följa med honom ut till sitt arbete där ute på flygplatsen i Norrköping där han höll planen i luften genom tankteknik och metanoldoften var påtaglig. Turlistan mellan de stora riktiga planen var inte så tät och intensiv denna dag så jag och han byggde på ett modellplan vars motor skulle få samma soppa som de stora. Häftigt. Byggd i lätt balsaträ med dekaler och allt så den såg riktigt äkta ut – fast liten förstås. Då landade plötsligt ett av de stora passagerarplanen och far fick naturligtvis gå och göra sina viktiga arbetsuppgifter.

 Nu ville jag visa att jag också kunde serva, fylla på soppan och starta. Vi var ju klara för Take Off. Och jag snurrar igång den lilla propellern som låter rätt högt och den börjar röra på sig och vill upp upp upp. Nu går det fort och den lättar! Jag håller i styrsnöret så den inte skall rymma från sin pilot. Helt plötsligt så spottar motorn till -host…host – soppan redan slut!? Ingen kraft och hela maskinen far med full fart rakt i backen…bara småsmulor kvar. Olyckan är ett faktum.

 Då kommer helt plötsligt far fort flygande och jag fick en lektion i ett språk som nog bara riktigt förbannade farsor kan ha. Själv tyckte jag även far kunde flyga åt helvete denna stund som knappast var upplyftande för vare sig honom, mig eller det lilla planet. Men jag tror innerst inne att han var nog bara förbannad för att han missade den extra häftiga avgången…han var ju rätt noga med tidtabellen för sitt viktiga arbete annars där alla plan fick sig ett lyft!

Det finns ”farsligt” mycket mer att berätta om hans:

• Grevehistorier.
• Skogspromenader.
• Baddare.
• Gott doftande Gold Block piptobak.
• Coola keps.
• Engelska bilar.
• Reader´s Diegest bokvolymer från golv till tak.
• FN-soldat.
• Afrikansk trumma, mask och krigsspjut.
• Hans kärlek och ständiga längtan till ön.
• Sin fina alltid närvarande Lilla Lily.
• Stenkakor med jazz, gärna Gene Krupa.
• Gotländska orörda sandstränder han tog oss till med mera…

…men det får leva glatt i mitt minne – ingen soppatorsk eller störtdykning där inte! Far är rar när han ror vidare på minnenas sjö…fast helst kanske han själv bara sitter och njuter där i sanden i solen på stranden.