Yngsta sonen kom hem efter nedfärd i Nordegravar glad för glatt glid men med stort ilsket skrapsår på snoken och hade blött rikligt med näsblod i sin fartiga farliga färd ner mot Östersjön. Naturligtvis var det en kompis som hade landat på honom, eller kört i krock eller nåt annat hullerombuller som skett. Det är svårt att se klart när man är snö- och fartblind.

Inte nog med sår och blod, nu hade han blivit ”stämd” också av en kompis, eller av kompisens farsa, att betala skadestånd på den kompisens numera tudelade trasiga ”nya” Snowglider – ja den hade visst gått upp i limningen och finns numera i två versioner. Mjäkig mjukplast.

 Och utan att knota så har min ärliga lilla sork gått med på det, skadeståndet, dessutom utan tillsatt opartisk haverikommission. Så nu sitter han och pillar ut halva kostnaden av en ny, a´ 199 spänn, ur sin spargris för att effektivt men grymt lindra knorret.

Men va nu – de borde väl vara dubbelt så glada, god kamrat med sin far, nu har de ju var sitt åkdon att ta sig ner med! Den minst trasiga till grabben och den mest avslitna till gnällpappan. Förresten vad är det för larv med lyxiga åkhjälpmedel. När jag var liten, ja jo det var ett tag sedan, ärade söner, men Ringmuren såg i alla fall ta mig tusan lika dan ut…

...Jo kära snösorkar lyssna nu på pappas vinterfakta från förr:  Då hade vi inget lyx i form av fjantiga snörasers eller hur det nu skall stavas. Det var på sin höjd en stjärtlapp i wellpapp eller direkt på sin ändalykt som gällde och ingen gnällde.

 Kanske lite senare vid hemkomst då rumpan var violett i naket blåfruset tillstånd och brallorna var fulla med fula hål.  Morsan blev lika lila i nunan av raseri för före detta nyinköpta gossbyxor, de skulle ju hålla hela första klass, men som nu till ve och fasa var ganska så kass. Nu blev det mer ris på den redan risiga baken, aj!

Sedan kom flygande tefatet i plåt med snygg dekor och läderhandtag, tre åk så började bilden flagna och hela fatet rosta! Och resten av vintern fick man av stjärtkylan hosta!

Erkänner att jag även en gång fick äran att prova en rustik träkälke utrustad med skridskomedar samt riktig ratt – men den styrde fel – full fart ner mot Norderport som höll på att bli en tidig Pärleport. Hade inte fått lära mig greppa rätt om rattar än, hittade ju knappt min egen lilla styrspak.

Efter det varvet mot kulturarvet så hånades det och tjatades ständigt hela åksäsongen från en snäll kompis dumma farsa som gick på med: – ”Törs du inte ta kälken ner igen sork”  –  -”Nej”, skrek jag inombords – ”det vill jag inte gubbtjyv” – ”jag vill inte ha nån KÄLKE …men en SPARK… på pungen det kan DU få” .

Men jag var så snäll och rätt tyst, på den tiden! Hade mer hut än hot. Lite av det snälla har då kanske har smittat av sig på sonen som inte tycker att kompispappan är dum eller heller en gnällgubbe, trots nästan att hela maginnehållet nu försvinner på spargrisen. Han tiger och är cool och tar stolt tar sitt straff.

Som heder till det skall jag strax följa med honom och göra vintersäsongen 2014 års snabbaste åk i Nordergravar Cup – med mycket hemligt vapen under rumpan – först ner av mig och sonen vinner nämligen 100 spänn, han vet inte om det men jag har en sådan violett sedel kvar!

–  ”Se upp i backen – 1.000 hål i nacken”  rim och reson och pepparramsa inför det utmanande åket, nu gäller det att visa att formen är lika bra nu som förr!

Fakta : Nordergravar: Sveriges vackraste pulkabacke där alla är vinnare  – även de som bara står och glor!