Att bli senil är inget att skoja om – men jag tror ta mig tusan att jag tagit första steget idag…eller gjorde jag det igår?
Hur som helst så vakande jag mitt i natten och tänkte på tänderna! Ja de låg där i munnen alldeles fria. Annars så skall de ha besök av min supersköna bettskena i plast, var var den?
Eftersom undertecknad snarkar så in i bomben, ja det låter så högt så det skulle kunna vara bombanfall – eller kommer det mullrandet från annan hål(l)?
Hur som helst så kände jag mig nu käftkal och mycket vaken – kollade på väckarklockan som ”bara” var 02.22 nånting, ingen mysig tid alls att slå upp ögonen så stort och nyfiket på.
Minnesmysteriet började. Var var skenan? Fantasin skenade iväg. Hade jag varit för storgapig och svalt den!? Knappast möjligt, så vig är jag inte ens i munnen, då är jag bättre att uttrycka mig med pekfingrarna.
Försökte sedan rationellt och logiskt gå igenom hela proceduren som skett innan jag hamnade i sängen för att liksom gå samma väg och så att säga spola tillbaka händelseförloppet. Reversera heter det väl på finare svenskutländska. Det blev hursomhaver inget resultat förrän till frukost. Ingen Törnrosa sömn här inte.
Hade gjort riktigt prydligt rent på diskbänken under gårdagen, där hade det som vanligt samlats en hel del saker som ännu inte hittat in till sin plats i skåpen. Där inlindad i hushållspapper hade ju skenan legat på tork efter ha först fått stått i ett vattenglas för att bli fräsch och fin under dagtid.
Men i min rabiata rensning så åkte allt skräp i soppåsen som sedan naturligtvis blivit slängd ute i sopbingen på gården. Fram med ficklampa och ut och famla i morgonmörkret efter trolig senast slängd påse. Här hade jag ju kunnat haft otur och hittat nån av grannarnas och fått en inblick i vad de betraktar som skit – men slapp det, här kan kanske uttrycket skitskönt sitta…skönt!
Prydligt inlindat i vitt vackert, nu lite kladdigt, hushållspapper längst ned i ”min” påse låg bettskenan och såg sur ut – men den var nog lika glad som jag för det kära återseende. Den undrade lite gråtmilt vad husse gjort hela natten mens den fick ligga och frysa samt stinka sopkärl, usch och fy.
Ikväll skall jag bita tag i den försiktigt och fint, efter först bada och tvättat den på nytt förstås, så den inte känner sig övergiven och ensam igen, munligt manligt mysigt ska vi ha det.
Värre kommer det förstås bli den dagen om jag tvingas börja med löständer, många år från nu, och gör på det här sättet – då ger jag mig fasen på att de kommer bita tillbaka så framöver gäller det att ständigt vara på hugget!
