Nu i helgen från har jag förmånen att få åka med på en kur-tur på sjön.

Det är Silja Line med bland annat doktorer ombord, åtminstone två stycken ganska så välkända.

Nu är det inget läkarkonvent jag skall vistas på havet med utan en specialkryssning med mycket blandade band/artister över hela stora båten som heter Silja Symphoni.

Alla band ombord har dock rötter i blues & rock så resan kommer säkert vara gungig även om det är stiltje. Silja Rock är inne på sitt 18:e år och sedan länge fullbokat så snacka om stort musikintresse ute till havs.

(Här kan du se vilka övriga som skall uppträda: )

http://www.tallinksilja.com/sv/cruises/special/helsingfors/siljaRock2011.htm

Första doktorerna som skall kurera och få oss passagerare att må riktigt bra är Dr. Feelgood. Jag har fått medicin live av dem tidigare och även om det inte var mycket kvar av originalreceptet så smakade det utmärkt och mera.

Andra Dr. heter Hook och här är en av originalmedlemmarna, Ray Sawyer, fortfarande friskt med. Även om han nu kanske själv inte är frisk i ena ögat eftersom han täckt det med en ögonlapp, likt en pirat – men det passar ju utmärkt på sjön.

Dr. Hook hade många kluriga låtar med roligt underfundiga texter, kanske i lite lugnare tempo än sina doktorskollegor, men naturmedicin med en stor sked skratt är ju också bra.

Andra doktorer som kanske kan vara trevligt att ha med på en gungig sjöresa är dessa…men de får väl följa med en annan gång.

• Dr. Robert

• Dr. Rock

• Dr. Ouinn

• Dr. John

• Dr. Dre

• Dr. Dog

• Dr. Alban

• Dr. Bombay

• Dr. Kosmos

• Dr. House

• Dr. Mugg

• Dr. Dängrot

• Dr. Jekyll & Mr. Hyde

• Dr. Frense

samt Dr. Love och syster Jane förstås – däremot får Dr. No och Dr. Krall stanna i land.

Det var tidig frukost och min yngsta dotter ville så gärna att jag skulle läsa på baksidan av mjölkpaketet.

Arla har ju vänligheten att bifoga tips, sagor, bilder och annat skoj på sina produkter så det fanns mycket och låååååång fakta runt det vita nyttiga.

Nu var jag väldigt trött denna arlamorgonstund och sa väl         – ”jo”      …men jag läste bara rubriken och mumlade sen mycket fort texten ungefär bara: hum hum hum i tre snabba svep.

-”Oj” – sa min dotter och tittade piggt på mig – ”det var snabbt skrivet!!”

Sedan dess läser jag både längre och långsammare.

Brorsan har fyndat och hittat en gammal rör-radiomottagare av märket Blaupunkt.

Vi satt och filosoferade, rattade in en kanal och lyssnade på det härliga varma, djupa fylliga ljudet som kom ur den vackert gul bruna lådan.

Samtidigt som vi gjorde det så hade han besök av tre yngre vetgiriga barn i åldern 4, 8 och 10, alltså alla födda i IT moderna 2000-talet då ljud och bild tas hem på annat sätt.

Bror och jag konstaterade moget inför de nyfikna ungarna att radion var av modell 1950 nån gång.

 – ”Hur kom då Eric Saade in i den??”

Undrade 8-åringen med klok blick och stor förundran.

Det gör vi med, det borde ju rimligtvis vara Harry Brandelius eller någon annan 50-tals ikon som lät.

Tänk vad roligt och härligt spontant de unga tänker och att tekniken förundrar oss alla ung som något äldre!

Lillesyrrans bästa kompis i skolan i slutet av 60-talet hette Anki. Hon och syrran höll alltid ihop i vått och torrt både i plugget och på fritiden. Oj vad mycket kul de tycktes syssla med alltid och överallt.

Egentligen fick vi grabbar aldrig vara med dem, även om vi ville ibland för de gjorde ju så mycket mer mogna saker och även om hon ”bara” var en lillesyrra.

Häftigt humör och skinn på näsan hade de också. Det fick en av lärarna i plugget i en av skolorna i södra Visby erfara.

Anki hade på något sätt blivit fly förbannad på gympaläraren och ställde sig mitt emot och spände ögonen i henne och frågade:

  –  ”Har du gummiskor??”  –  ”Jo” svarade gymnastikläraren som naturligtvis har  såna dojor på sig i tjänsten

”Studs då åt  h e l v e t e  för satan!!”

Väl uttryckt av en liten skolflicka som går i femte klass – vad mycket fint de lärde sig , helt klart ett höjdaruttryck!

 Liknande skor som i berättelsen – tillbaka på fast mark efter studs!

Fotbollsmotiv

I två från varandra helt skilda håll har det kommit trycksaker hem i min brevlåda med fotbollsmotiv.

En från Gotlands kommun, numera Region Gotland, som med ord och bild vill bevisa att detta är Sveriges trevligaste plats att bo på med kloka beslut under årens lopp av engagerade politiker och tjänstemän.

De har valt en liten kille på omslaget till denna 40 års krönika, han är i full färd med att forcera läderbollen i mål eller åtminstone göra en vacker effektiv passning.

Bra illustration tycker jag, även om nu Region Gotlands dam – och herrlag i politik och praktik lyckats göra många stolpskott under åren så visst har det väl varit några vackra mål att jubla till mellan varven.

Nästa färgglada häfte som kommit är från GA och GT som påstår att det är match och fight mellan nyheterna och den kampen skall fortsätta. Nu kan du som inte redan är prenumerant få pröva de båda tidningarna samtidigt helt gratis under två veckor och liksom vara domare.

Det är nämligen de båda redaktionscheferna på respektive tidning som klätt upp sig i vackra ofläckade fotbollsdressar och står redo att med varsin tåfjutt sparka på de ny pumpade bollarna och hoppas att de vare sig får ett gult eller rött kort men gärna ett inbetalningskort när du fastnat för allt som tryckts på papper.

Fotbollsminnen

Valet av fotboll som action och säljargument är lyckat tycker jag men förstås riskabelt om mottagaren nu råkar vara helt anti mot sport. För mig har det i alla fall också lockat fram fina fotbollsminnen från förr.

Vi får förflytta oss till Visborgsstaden och där Appellen ligger nu låg vår fotbollsplan där matcher utkämpats med blod, svett och tårar. Eller dårar, åtminstone känner jag mig som en sådan. Jag var aldrig känd som en skicklig dribblare i kvarteret. Var egentligen glad om jag för huvud taget fick bli invald i ett av lagen. Kalle bakom, eller Clarence bakom, var nog rätt plätt för mig att vara på.

Men en gång så fick jag vara med i en hel match, ja nästan i alla fall. Snälla sorkar såg också till att jag fick ett riktigt friläge, för motståndarmålvakten var försvunnen, kanske ute och pinkade i nån buske!?

Så nu var det bara för mig att sätta foten på bollen och styra den i mååååååååål, första målet i min karriär var på väg att komma. Så jag tar väl sats och alla har ögonen på mig, de vill liksom att jag skall få glänsa som en riktig fotbollsstjärna på gräset.

Men min satsning blir för stark och jag sätter båda fötterna på bollen och far runt själv i en loop och båda benen hoppar ur led på mig. Att ETT av benen tidigare hoppat ur led på mig hade ju hänt, ett faktum för klent byggda killar helt enkelt. Men nu båda, det gör förbaskat ont när bara den ena är ur led, så räkna med dubbel smärta nu. Jag låg bara och vråla. Hade hellre vrålat av lycka för att jag gett laget ett självklart mål. Men bollen låg snällt kvar för sig själv i fritt läge.

Jag låg och ylade på backen och alla fotbollsgrabbar, publik, jag hela kvarterets fotbollshuliganer stod och såg mig pinas. Klandrar dem inte för att de skrattade högt, det måste ju sett jätte komiskt ut.

Som tur var min snälle lillebror med på plan och han hade ju dragit mina ben i led tidigare. Så han blev hjälten och fick tillbaka mig på friska ben igen efter två skickliga ryck. Sedan var den matchen slut för min del, ja alla matcher för den delen. Ingen tordes ju ha med mig mer, inte för att de var rädda om mina ben, nej snarare att de ville ha mera mål, speciellt i helt fria lägen.

Inga mer fotbollskonster för mig alltså – jo förresten så blev det en kort korpen karriär också… men dessa gräsfläckar behåller jag för mig själv.

Busringningar förekommer väl (?) nästan aldrig nu för tiden, annat var det på 60-70 talet.

Då var det lätt att ta telefonen, och slå numret, ja siffrorna var ju inte så långrandiga som idag. Ibland på måfå ur den lilla tunna Televerkets katalog och någon stackare fick påringning av oss busungar som sa något…dumt.

Oj va vi trodde vi var roliga och tuffa. Det fanns ju ingen chans att mottagarna skulle få span på oss, ordet nummerpresentatör var ju inte uppfunnet än.

Den som fick span och spader senare när telefonräkningen tungt damp ner i brevlådan var ju morsan – då gick det inte att luras med luren något mer, på ett tag i alla fall.

Ett nummer som var speciellt utsatt var nog det som gick till den anrika ramaffären på Mellangatan 46 i Visby

 – H. Storm.

• ”Är det Storm på Mellangatan”….

• -”Ja” svarade de trevliga affärsinnehavarna

• -”Håll i hatten då för sjutton” !!

Ja tänk så blåsta vi kunde vara!

Har DU något roligt, busigt, lurigt minne – ring mig gärna på 076….. förresten SKRIV gärna en kommentar här:

 Jag hade blivit ner bjuden av en vän till Västkusten och en hamn på Tjörn. Där låg en ombyggd fin fiskebåt som nu var mer bostad och nöjeslokal än yrkes båt, men de vackra dragen på skrovet var väl bevarade. En sådan båt kräver mycket omsorg, ständigt något att göra med underhåll, måla till exempel.

Ägaren lockade till varje start av vår/sommarsäsongen en hel del vänner som erbjöds mat och dryck samt härlig genuin västkustmiljö i utbyte mot att göra en liten arbetsinsats. Ju fler desto bättre och roligare. Det fanns gott om kojplatser efter hårda pass på och under däck.

Så nu var jag på väg att hjälpa till att göra en liten insats för båtens bevarande. Våren var nog borta redan, i alla fall så var det riktigt härlig sommartemperatur i luften. Jag hade varit på ett säljjobb i mitten av Sverige och var reglementsenligt klädd i kavaj för bästa säljresultat. Min bil var rätt sval och rullade på, men det tar ju några timmar att komma längst västerut i vårt avlånga land.

Framme efter ha passera den mycket härliga Tjörnbron, där nere vid foten såg jag nu mitt mål. Parkerar bilen på kajen och tar mig ombord.

Kavajen fortfarande på och svetten börjar lacka. Alla ombordvarande matroser inklusive kaptenen låg och solade på fördäck. Såg inte ut som de ansträngt sig så mycket och att de solat länge, mycket länge. De hade alla en vacker västkustfärg på kroppen i alla fall.

Kapten Kenny beordrar mig att ta av mig och bada, han såg väl mina säljsvettningar. Så jag skalade av mig och det var absolut första solen för mig denna säsong. Så där stod jag nu på däck och alla de som låg där såg ut att vara mycket vältrimmade muskulösa seglare. Jag är ju som bekant rätt klent byggd och varefter mina plagg åkte av så blev besättningen säkert illa bländade av mitt vita vinterskinn.

Så när jag upptäckte att alla blickar var riktade åt mitt håll så spände jag upp mig ordentligt och presenterade mig:

– ” Dom kallar mig Bruno” sa jag och hoppade i sjön. Det gäller ju att finna sig i miljön och smälta in.

Nu skall jag också säga att jag nog inte är världens bästa simmare och från båtens reling ner till det blöta var det en bra bit. Men plums i och några simtag. Kenny kollade lite oroligt om det gått bra och jag undrade bara efter nån minut i spat: – ”Hur kommer jag upp”. Vill ju inte bli vattenful och tappa än mer färg.

Jag såg ingen stege upp till mitt nya hem på båten. Men på andra sidan hamnen var en badplats med badstege upp på en brygga. Jag styrde mina graciösa simtag dit och puh vilken simtur, nog nytt längdrekord för mig.

Sedan gick jag hamnen runt och äntrade båten från kajen igen. Väl ombord igen så fick ”Bruno” en mycket god svalkande öl för sin bragd.

Det blev en glad ombordvaro med mycket måla – och jag trivdes hela helgen med mitt nya vackra smeknamn.

Båten i västkustvatten – här utan ”Bruno”

Tack för kommentarerna och responsen av mitt förra inlägg om seriefigurer. Nu tyckte någon att den saknade stake och att den gamla kultfiguren James Fjong måste få utrymme. Ja det är ju inte så lätt eftersom han ju har så stor haka och lika stor apparat. Men okey då, jag gör väl ett försök att klämma in och beskriva mina minnen av honom – samt hitta någon av er där ute i verkliga livet som har samma utrustning som honom… era lyckostar!

James förekom första gångerna i den inte helt rumsrena H-son tidningen Piff, tror nog många av oss 70-tals potenta pojkar bläddrat i en sådan, fast i smyg förstås. Sedan blev han för stor för den lilla blaskan och gick med stolt hård hållning över i ett annat sex seriemagasin.

Där erövrade James alla villiga kvinnor och var dom inte villiga så blev de när de såg hans haka och ordet extas fick ett ansikte. Eller tände de på hans skönt stönande uttryck ICSH (jo det stavas och låter så) eller när det var riktigt skönt och klimax så klämde han till med ett hett och befriande YNF. Kan en orgasm beskrivas bättre än så!?

Tänk så många gånger som ung jag slösade bort tiden med att springa fram till spegeln och se om hakan växt ut och blivit lika attraktiv som herr Fjongs.

Skönt att på äldre dagar fatta att det går att få en kvinna i extas utan att särskilt stor – eller tappad haka – att det räcker med en älskvärd känslofull kittling.

Nåväl vem skall jag väl här i bloggen lägga ut som lika icshlig och ynfig som James F… ja du som känner dig träffad får fortsätta att njuta i din egen extas.

 Seriefigurer

Visst är vissa seriefigurer väldigt lika verkliga personer. Säkert har skaparna av dessa serier i vissa fall haft någon av oss som modell.

Stålmannen till exempel, honom och hans kusiner har jag sett på gymmet där jag går. Även om de inte flyger fram och härstammar från planeten Krypton så har de kraft som få men samtidigt är de väldigt vänliga och den vänligheten tycks öka lika mycket som vikterna de lägger på.

Såg även Spindelmannen där – en otroligt akrobatisk ung herre, nåväl i annan dress och helt utan spindel- alternativt skyddsnät, men så vig så han nästan kröp upp i sig själv och försvann.

Själv har jag varit som Kronblom ett tag, alltså innan jag fick för mig att gå på Friskis & Svettis. Det var skönare att motionera i soffan och slippa svettas. Men att vara lat är ju förbaskat tråkigt i längden och du växer på bredden, åtminstone vid för mycket latmansmat. Är väldigt glad att jag orkade ta mig ur soffan i tid – min sambo M nämnde nåt om Agata… då reste jag på mig som en man.

Pigge och Gnidde, någon som minns dem? Det handlar ju om två busiga bröder och kanske har de gett öns egen Pigge smeknamnet och brodern i flygande affärer (med mera) i detta fall  är ju då M. Juniwik. De verkliga figurerna är ju i alla fall kända för trevligt bus mellan alla seriösa affärer de gör.

Knoll och Tott är samma figurer som ovanstående men med annat namn – här får du som läsare fritt hitta liknelser i någon annans kropp.

Fantomen, inte han på operan, utan han i trikåer. Har sett en kopia på honom i Eskilstuna parken Zoo. Det var en mycket spenslig grabb som fått äran att ikläda sig den vandrande vålnadens kostym med hölster och huva. Det var bara det att han var så liten så när han skulle röra sig snabbt som blixten i den fejkade djungeln så höll han på att kliva ur kostymen.

Fantomen som vanlig man på gatan med trenchcoat och solglasögon. Mr. Walker har jag sett i norra utkanterna av Visby… tänk om han bor i Lummelundagrottan!?

Modesty Blaise är min favoritkvinna i serievärlden. Det är en tuff brud men när Modesty Blaise oskadliggör sina motståndare använder hon oftast icke-dödligt våld, närstridstekniker och vapen som tillfälligt sätter motståndarna ur spel. Tror inte att världens nuvarande ledare har studerat denna serietidningskvinna och teknik särskilt ingående – tyvärr, så jag har svårt att hitta henne i verkliga livet. Utseendemässigt med sina härliga kurvor och grejorna på rätt plats så förknippar jag henne med min kära sambo, puss!

Sist och kanske störst i min egen serievärld från förr är nogMAD, den härligt tokroliga tidningen med aktuella händelser såsom parodier på tv och filmer, spionerna X & Y samt min favorit Don Martin med flera. Skall kanske undvika att översätta dessa figurer med nu levande personer, men visst lever Knäpplappen än.

Du som aldrig haft nöjet att bläddra i en sådan blaska – ta tag i en vid ditt nästa besök i ett antikvariat, på loppis eller liknande – lovar att Alfred E Nueman kan konsten att roa än.  För oss datanördar går det ju att klicka på denna länk också för besök i den svenska MAD världen:

http://www.svenskamad.se/text1_9.html

Nu har jag skrivit en del om människor som fått smeknamn av en eller annan anledning. Den här gången tänkte jag titta lite i sago- och serievärlden där många av figurerna ibland knappast kallas något klokt.

Skall också försöka hitta liknelser med dessa uppdiktade figurer och väsen i riktiga livet, hur blir det om vi försöker hitta en”Snövit” på riktigt till exempel.

”Snövit”

Det är väl en vacker beskrivning på oskuldsfullhet eller kan också vara någon som gjort nåt dumt och sen är expert på att hålla masken.

Att säga snövitt om vädret som kommer om vintern (eller våren eftersom ett nytt fall kom i natt) håller ju knappast heller i dessa klimatförändringstider. Och nysnö så här i stan blir ju snabbt fläckvis gul av alla fyrbenta vänner som är på rast.

Att ”Snövit” i sin relation med de små pilska dvärgarna skulle ha gjort något annat än sjungit och dansat tillsammans är fullständigt otänkbart. Men visst finns det väl en ekivok historia om när ”Snövit” kommer till Sankte Per och skall bedyra sin oskuld blir hon ertappad med sju små hål i mödomshinnan och får inte plats i himmelen.

Sju små dvärgarna

Förhoppningsvis är du och jag en balanserad mix av några av dessa karaktärsdrag:

”Glader” sådana känner jag många, som tur är. Många av dem alltid leende i alla lägen utan att det känns konstlat eller konstgjort, det smittar av sig. Falska leende finns också förstås, men då har Glader fått spader.

”Butter” skyller på allt och alla och det är staten, jobbets, polisens, Försäkringskassans, kommunens eller någon annans fel att de är utsatta. Butter behöver vara med Glader mer.

”Toker” är mångfasetterat och verkar kunna inträffa lite här och där.

Du kan bli skogstokig, så ta det försiktigt i naturen.

”Det där smakade ju inte alls tokigt” kan sägas om både mat och dryck.

Att sedan säga om en person att hon eller han är tokig känns konstigt, menas det tokigt bra eller tokigt som i dum!?

”Bara det inte går på tok” kan sägas inför diverse svåra eller enkla prövningar i livet.   Jag tror jag blir tokig så många förklaringar det finns här!

”Prosit” stackars personer med pollenallergi, hösnuva eller en vanlig bondförkylning. Vill man helst ha stort avstånd till, åtminstone när de snyter sig ohämmat och okontrollerat.

Uttrycket ”prosit” brukar också snällt användas av annan person som lider med när någon nyst riktigt ljudligt – minst tre gånger på raken ska det väl vara.

”Kloker” som alla vill vara, komma med kloka svar om någon frågar om råd, vara smart och klok i alla beslut under livets gång. Gör du något galet så är du ju inte klok! ”Det är inte klokt va bra det va” är ju precis tvärtom.  Bara nu inte ”Kloker” blir en besserwisser, förlåt, Messerschmitt menar jag.

”Blyger” inget bra om du skall ha framgång på dansgolvet, i offentligt arbetsliv, hålla tal vid middagar och så vidare. Men blyga personer är kanske inte så framfusiga och får framgång på återhållsamhet, kanske något att lära sig av alltså, om du törs förstås.

”Trötter” en del människor ser trötta ut i sina ansiktsdrag fast de egentligen inte alls är det – alla får påsar heter det ju.

Några är trötta på vardagslivet och längtar ständigt efter nya och andra äventyr än just nuet.

”Åh va jag är trött på honom/henne” är tecken på olycka i samlivet.

”Åh va trött jag blir” kan sägas om folk som försöker förklara nåt du redan vet. Nu börjar jag bli trött på dessa förklaringar – säkert du med.

Skall i alla fall spana in fler smeknamn i seriernas värld, många spännande figurer finns ju där – ber att få återkomma med en seriös pratbubbla om några av dem och människor som är lika dem i verkliga livet, inom kort.

Bubbis

”Bubbis”

Jo, jag måste erkänna att jag faktiskt haft ett annat smeknamn än ”Krusse”. Så här med perspektiv på saker och ting så känns det ju riktigt gulligt att ha fått heta ”Bubbis”, ja till och med ”Bebisbubben”. Men var efter den lilla bebisen växte och blev en knubbig rund varelse så blev det bara ”Bubbis”.

Men det är klart att när du som ung sork blir medveten om att det inte håller på den tuffa marknaden bland busungar på gården, eller i skolan, så är det ju med tacksamhet att mor inte vrålar ”Bubbis – kom in och ät” eller liknande inrop som utsätter en bland kompisarna.

”Lill-Anda”

Kommer ihåg en mycket pinsam episod lite senare i ungdomslivet just vad beträffar inrop av föräldrar. Nu var ”Bubbis” perioden över. Vi hade flyttat till helt andra sidan av stan och du fick bekanta dig med en hel bunt nya ungar. Vi kände förstås på varandra, lekte och brottades. En gång utmanade jag ”Lill-Anda” för att bevisa att jag var större, starkare, smartare och något mer på s.

Men denna Anders må vara liten till växten men mycket större i den ädla försvarskonsten. Jag var nu rätt lång och spenslig.

Då helt plötsligt vräks vårt vardagsrumsfönster, som vätte mot gården, upp och morsan skriker ”Clarence – du skall inte bråka med de andra ungarna för DU ÄR SÅ KLENT BYGGD”

Det hördes säkert över hela Visborgsstaden. Snacka om att få ökat självförtroende – den pågående brottningsmatchen stärkte ”Lill-Anda” som oslagbar gårdsmästare och jag gick i alla fall aldrig upp och försökte bli herre på täppan över honom något mer.

Vi blev däremot ganska så bra kompisar i fortsättningen, lite som helan och halvan, så det känns skönt.

”Bruno”

Sedan så påpekar min bror (och även andra snälla) att jag faktiskt haft fler smeknamn i modern tid, en del mycket tillfälliga. Kanske skönt att likt en kameleont få färgstarkt ändra på sig lite då och då…”Bruno” till exempel. Återkommer med historien om ”honom”!

Smeknamn III

Detta är min tredje blogg om ”Smeknamn” – kärt barn har många namn heter det ju, så jag försöker så kärleksfullt som möjligt beskriva personer som blivit döpta och fått en extra smekning på sina namn. En del skall jag i ärlighetens namn säga att jag inte vet vad det heter på riktigt! 

”Fia Proppmätt”

Stor dam med omättlig aptit på karlar, mat, livet… ja allmänt glad. Körde omkring i en hundkoja, alltså en klassisk Austin Cooper Mini.

Tack vare bilvalet så såg hon ju extra stor ut och visst var det med viss möda vi kunde se henne ta sig i och ur sin koja – undrar hur många matkassar som rymdes vid inköpsturnéerna!? Härligt bejakande smeknamn i alla fall.

”Zingo”

En av mina bästa vänner, träffade honom över en läsk (läs: öl) häromdagen. Då passade jag på att fråga om hans läskande smeknamn. Då berättar Anders, som han egentligen heter, att namnet kommer från en flopp på läskmarknaden, nämligen”Ingo”.

Det var när boxaren Ingemar Johansson hade sina glansdagar och riktigt var i stöten som många ville tjäna stålar på honom och läsken ”Ingo” skulle lanseras hårt.  Ingemar var ju världsmästare i tungvikt men blev ju utslagen och tappade titeln och då blev läsken också en förlorare och försvann.

Senare dammades dock apelsinsmakreceptet av men nu lades just ett Z till och ”Zingo” kom ut, dessutom i andra smaker av banan, päron, körsbär och till och med choklad. ”Försvinnande god” sa reklamen – men sådana här smaker lockande inte tillräckligt många läsktörstiga, så de försvann ur marknaden snabbt de med.

Anders tyckte mycket och ofta om original apelsin ”Zingo”, så till den milda grad att han varit kolsyrad sen dess! 

”Byxis”

Här finns lite olika varianter till försök till förklaringar:

1)    Innehavaren gick ständigt och drog i sina brallor som var på tok för stora.

2)    Han hade Gällivarehäng.

3)    Han var alltid skiträdd, alltså byxis, att åka på däng av större sorkar i kvarteret…

4)    … eller så var/är han helt enkelt allmänt skraj.

5)    En teori kan ju vara att han inte hade några byxor på sig alls…?

”Byxis” lever än, skall ta mod till mig och fråga nästa gång jag ser honom, eller så ska jag bara studera honom på avstånd och kolla om han rycker i byxan – om han nu har några på sig – så då jag kanske jag får svaret utan att vare sig han eller jag blir byxis!

”Släpskon”

Arbetskamrat på Systembolaget som varit med länge bakom disken. Ja för att få köpa en flaska vin, sprit eller starkare sorts öl så fick kunderna snällt köa och komma fram till oss expediter för att beställa och vi skulle så snabbt som möjligt fixa fram det hela. En hela brännvin var ju lätt, även en halv böj – de låg ju under disken i villiga vagnar.

Vi var ganska så duktiga på viner men det var ju aldrig lätt för kunderna att få i lugn och ro få vår service med smaker och dofter från världens alla druvor – pressens från kön var nog pressande.

Men vår kära arbetskamrat som var mycket hjärtlig och låg inne med stor varukunskap kände aldrig någon press eller stress. Hon tog sig runt i våra stora lokaler bakom disken, som nu aldrig kunderna såg, och fixade fram flaskan från andra sidan jordklotet precis som hon var ute på en jordenruntresa själv.  Kunderna tyckte nog inte att hon hade de snabbaste reseskorna på sig, där av det släpiga smeknamnet.

Fotnot:

Jag jobbade på Systembolaget på Stora Torget i Visby under 1980-talet och jag återkommer med fler minnen från denna arbetsplats längre fram. Mycket trevligt och en del kanske mindre trevligt hände i denna anrika lokal bland flaskor och folk.