Lite dold bakom oktobers första bländade löv står han där, Sankt Göran och vaket vaktar fortfarande över de som är sjuka och behöver vård.
Bara genom att ta denna väg mot Visby Lasarett så känner jag mig frisk och sund även jag läst om att här nere i marken utanför ruinen finns ett sjukhus där de med spetälska och andra mycket smittsamma sjukdomar fick vård.
Jag tar ett steg till, men Göran tar effektivt skydd av bär han!
Går försiktigt sakta ännu närmare – jag passar mig förstås för taggarna på busken, jag vill ju inte falla in i en Törnrosasömn inför mitt kommande vakna besök på Visby Lasarett. Jag har ännu gott om tid!
Så stor och imponerade är ruinen och någonstans under mina fötter, nu dolt, ligger sjukhuset som på den tiden fick ta hand om alla nedsmittade patienter som då var olyckligt obotliga – kanske var Sankt Göran det sista de såg!?
Jag ser en strimma av hopp komma från himlen ner genom taket. Det gör mig lyckligt lugn! Jag hinner njuta!
Tittar in från gaveln och ser pålitliga pelare som fortfarande står pall efter så många år – ordet byggfusk var ännu ej uppfunnet!
Även om kyrkoorgeln tystnat så spelar ljuset så vackert så jag hör den ljuvaste skönaste musik denna härliga höstdag i Visby Stift.
Får nypa mig i armen – är det på riktigt det här, är det i en sömnsaga trots allt jag är? Vad säger du Sankt Göran där!?
– ”Skärp dig nu gosse, du skall ju på undersökning på lasarett, står här och glo på mig är det rätt – hinner du nu!?
Jo, jag hann och jag fann fantastisk syster som intresserat tålmodigt lyssnade och förstod mina mångåriga besvär.
Så nu med lite träning och riktigt kloka instruktioner så skall jag klara och bemästra det här… hörde du det Sankt Göran där!
Jag njuter av nuet – tänker aldrig mer bli blåst av blåsan!