Hoppla, jag läser i My Little Pony Bladet att en mycket kompetent gotländskt sammansatt jury bestämt sig för namnet på Hertiginnan af Gotlands levande ponnypresent.

Haidi skall nu den lille lära sig lyssna till när hon fortfarande fritt får rusa runt på Lojsta haiden. Rimmar gott med naturen tycker jag. Hur det blir med af:et får vi väl se när hon blivit skolmogen och blir tillkallad av Ryttarinnan af Gotland på ridskolat hästtugg. Det lär nog dröja – än så länge så sover lilla Prinssesan Leonore så sött under sitt egen lilla ponnypläd. Foto: Prinsessan Madeleine/Kungahuset.se

Första hästen jag själv snabbt lärde mig namnet på, i mina unga år som Hertig af Ingentingalls, var den trogna gamla vännen Gamle Svarten som Cacka Israelsson lugnt gungade in med i radion i början på 1950-talet. En refräng som nog säkert alla med eller utan hästskor kunde klappra takten till:

Gamle Svarten, kamrat på vida färden,
Gamle Svarten, den bäste här i världen.
När din vandringsfärd är över
väntar gröna ängars klöver,
på dig, min trogne gamle vän.

Detta fina foto som Ellen Marie Martinsen fångat tycker jag sammanfattar fint känslan i den känsliga sången och vem vill inte beta klöver här – det behöver du ju inte ens vara häst för att njuta av!

Foto: Ellen Marie Martinsen

Det var ju en sorglig sång med ett snyftfarväl – så det var väl först när Gullan Bornemark med sina barn hurtig och galet glatt kloppade in med ”Min k♥ra lilla pony” som mitt hästintresse med diskant fast fortfarande på distans fortsatte. Här ger jag dig och mig chansen att åter följa med på ridturen – men en kamratlig kramgo käpphäst räcker gott åt mig!

Sedan gick det prickigt till när Pippi lyfte upp Lilla Gubben på sina raka små rara armar. Ingen synvilla vid Villa Villekulla utan äkta imponerande styrkedemonstration och kraften kom från sockerdricksträdet – godare än spenat påtalades för mor som dock mumlade nåt om ouppfostrade busflickor och tandtroll. Jo morsan var nog rätt lik Prussiluskan!

Minne som en häst heter det kanske inte men mustiga minnen av följande hästar har jag i alla fall bitvis sparat på:

• En flock (heter det så) vita olydiga cirkushästar springa rappt runt lätt piskade för att lyda bland olydiga  färgglada clowner som svansade runt dem i en sågspånsmanege på Cirkus Scott.
• En svart laglydig polishäst med en lika svart uniformerad polis på bärande batong som sket olagligt lutande i Hästbacken (hästen alltså).
• En skimmel hingst i en lantlig hage som trevligt tronande travande efter ett stackars ovilligt sto – med världens gallopgrej under sin malligt manliga mage. Visst blev jag imponerad och kände mig lätt kastrerad – men hästbiten blev jag inte. Va´ lack han blev som trots utrustning aldrig kom i mål.
• En grå rultig connemara som jag fick äran (?) att sitta på ryggen på som ju drog iväg i det steniga landskapet och försvann med mig bakom tall och en på sina fyra snabbt små springande ben – trots övervikt. Då såg jag döden, eller åtminstone fullt av blåmärken komma fult farande emot mig effektivt ditsatta från den gotländska kalkstensunderlaget. Fråga mig inte vad hästen hette eller hur jag fick stopp på den men den fick i alla fall stopp på alla fortsatta sadelbesök från min nu riktigt rädda ridbyxbak. Ptroooo!

Rädslan blev än mäktigare när jag märkte hur S T O R A och H Ö G A vissa kusar kan vara på riktigt nära håll när min lilla dotter S fattade tycke och ville börja på ridskola. Satte mig längst upp på läktaren under lektionerna för att inte skrämma (fr)öken i klassen. Själv tyckte jag dottern var minst lika strong som Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter  Långstrump och fick de stackars krakarna att lyda minsta vink och red prickfritt! 

Åt mig visade de bara tänderna… men fortfarande inget bett som bet på mig.

Foto: Sarah Krusell

Innan du nu börjar kalla min sida för Gnäggiga Gotland parkerar jag allt vad hästar nu heter – eller inte heter – på stallets vinylspelare och säger tack för uppmärksamheten denna gång med en lämpligt gungande avslutssång!