Hej där författaren…
Foto: https://www.facebook.com/Jakob-Ringbom
…Jakob Ringbom…
…åter (i november) med en ny roman om dramatik på vatten – är det i detta element då du trivs bäst med din penna?
Jo, skulle nog säga det. Fartygskatastrofer och havet lockar mig, och har alltid gjort.
Själv är jag dock ganska obekväm med vatten. I släkten har vi haft många sjömän, själv håller jag mig vid skrivbordet och upplever havet därifrån. Det blir minst dramatiskt så.
Nu med stark bakgrund samt berättelse om en av de gotländska passagerarna – finns det liv och värme att finna i undergången?
Värme och liv är nog det minsta vi får känna på vad gäller undergången. Men väl innan passagerarna stod vi katastrofens rand var det nog tvärtom.
På Titanic frodades drömmarna om ett nytt liv, hopp om en drägligare tillvaro.
Det är också vad Hulda Veström som 14 år gammal begav sig till Amerika hoppades på.
Här befann sig fattiga emigranter från ett flertal kontinenter plötsligt inkastade i en ny värld, en värld som bestod av en lyxigare tillvaro någon av dem tidigare mött. Jag tror att det idag är svårt att förstå kontrasterna som de måste ha mött.
Kontrasten måste ha varit än mer obegriplig då dessa emigranters liv omkullkastades på mindre än tre timmar. Undergången var kaotisk och det får läsaren smaka på.
Du refererar till Bo Bergmans forskning om Hulda Veström – hur mycket inspiration har du själv hittat – vid exempelvis nåt besök från hennes ursprung i Vänge?
Jag har sedan min Titanic-fascination tog fart för 40 år sedan nog haft en dröm om att skriva den här boken. Jag har bara väntat på rätt infallsvinkel. Utan Hulda hade jag nog aldrig tagit mig för detta.
Hulda ger djup och för mig var vattendelaren just att hon kom från Gotland. Jag hade läst om henne i Claes-Göran Wetterholms bok om Titanic för ett antal år sedan.
Jag fick sedan reda på att en
Bo Bergman
på ön forskat om henne.
När det visade sig att han (tyvärr) dog 2016 fanns det inget annat att göra än att kontakta gurun Claes-Göran Wetterholm direkt.
Det visade sig då att Wetterholm hade fått ta del av Bergmans forskning som jag i min tur fick ta del av. Wetterholm har sedan dess varit något av en handledare för arbetet och rättat felaktigheter med mera, men han är också den som vet mest om hur Hulda Veströms sista timmar såg ut.
I övrigt har det varit mycket studier av livet på en gård på Gotland efter sekelskiftet och jag besökte Hulda Veströms hus ⇑ (som ännu står kvar) för att få känslan. Jag har tyvärr inte varit inne i huset då Corona ställde allt på ända.
Det har varit mycket arkivarbete vad gäller Hulda och hennes släkt som fördjupat bilden av Hulda och hennes omvärld. Jag ser boken som en liten hommage till Bo Bergman och önskar att han hade fått se den.
En roman bygger naturligtvis på fiktion och fantasi – har du låtit den få löpa fri?
Jo, det blir enklast så. När jag väl skapade min Hulda lät jag henne ta plats själv och visst har jag låtit fiktionen ta stor plats. Den del som utspelar sig i Vänge på Gotland hade nog varit ganska tradig om inte fiktionen fick utrymme. Jag har bland annat låtit henne få en styvfar som är allt annat än trevlig och huruvida en sådan fanns är osäkert, men inte omöjligt.
Samtidigt har jag inte frångått vissa detaljer som jag har känt varit heliga. Även om det är fiktion känner jag en viss skyldighet till Hulda, det här är hennes berättelse, sann eller inte.
Vad gäller delen på Titanic har som sagt Wetterholm fyllt i det vi kan veta om hennes tid ombord på Titanic, en värld som måste ha varit otrolig för en fattig 14-åring från en gård på Gotland.
Det är på något sätt fascinerande att vi får lära känna en person från Gotland som med all säkerhet försvunnit i glömska om det inte vore för Titanic.
Vad vill du att läsaren skall känna efter denna resa!?
Boken handlar om hopp, om längtan och just att hitta oss själva i stormens öga. Även om det är en tragedi vi får följa ser jag inte boken som en tragedi, utan snarare som något vackert och verkligt.
På något sätt speglar den också vår värld som den ser ut nu. Coronan må vara isberget, men vi måste inte styra in i det.
Och även i en galen värld så finns det ljusglimtar.
≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈
Det var den 14 april 1912 som Titanic mötte sitt öde… Jakob presenterar sin kommande berättelse på sociala media så här:
https://www.facebook.com/jakob.ringbom
≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈
Det finns mer musik som illustrera Titanics sista resa ur passagerarna vy – jag tänker på albumet Sjömansvisor och låt 4: ”Titanic (andraklasspassagerarnas sista sång)” – är det samma lugna känsla i din bok?
Fantastisk låt, men nej, det vågar jag inte påstå. Det sägs att ett lugn spred sig på Titanic när den sista livbåten lämnade fartyget.
Det är långt ifrån sant. Efter att ha satt mig in i ämnet (jag har inte läst mycket annat under ett par år) har jag förstått att det kaos som utbröt ombord på Titanic sista halvtimmen var obeskrivligt.
Jag beskriver det som att det som gör oss mänskliga, som moral, medkänsla och humanitet lämnade de passagerare som blev kvar. Allt detta måste ha förbytts mot den egna individens kamp för överlevnad.
För mig var det viktigt att beskriva det som det gick till, hur tungt det än varit att skriva det. Jag har inte lindat in det på något sätt i romantik eller hjältemod. Det är smutsigt, hårt och ångestfyllt.
Har du möjligtvis nån hymn du kan tänka dig spela – förutom dina ord – för Hulda!?
Faktiskt så har jag, från spellistan jag haft när jag skrivit, en låt som fastnat… (Jag gör spellistor till alla projekt att ha som bakgrund vid skrivandet.)
Noel Gallaghers ”Dead In The Water” har liksom följt med hela vägen. Den är för Hulda.
≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈
PSSST:
När det gäller fakta så vet jag att du parallellt med denna roman fortsatt forska om S/S Hansas öde – historiskt tillsammans med Lars Kruthof – hur ligger du/ni till där och i vilken form kommer du/ni presentera detta projekt!?
Hansaboken är på god väg. Eftersom det är en faktabok kräver den minutiös faktakoll vilket tar tid och nya dokument tenderar att dyka upp när vi minst anar det.
Vi har hållit på sedan 2014, men tror att vi kommer att publicera 2022, förhoppningsvis redan till våren.
Det är vitt skilda sätt att arbeta med fakta och en roman, men jag är glad att det tagit den tid det har gjort eftersom mycket har mognat efter hand men framför allt då vi kommer kunna presentera nya uppgifter varav några är MYCKET omvälvande.
Det ska bli skönt att få vissa uppgifter i tryck då vi suttit på dessa ännu hemliga dokument sedan snart ett halvår.
Ska bli intressant att se hur boken tas emot.
Foto: Gotlandsbolaget
≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈
E X T R A !
Du som kanske missat Jakob Ringboms…
…tidigare bokutgivningar får en fin liten sammanställning här:
En svart tingest utgjorde fartygets akter, som rest sig lodrätt. Fartyget rämnade under ytan, medan luften i skrovet ännu höll henne uppe några ögonblick. Så började Hansa glida under de svarta vågorna som slöts över den svenska flaggan i aktern.
När äppelträden blommar är en spänningsroman som utspelas i Sverige under andra världskrigets slutskede.
Öster om sol, väster om måne är historien om John Bauers liv, men också om Esther Ellquists. Det är en berättelse om kärlek, galenskap och ondska. Om att vara fjättrad i sin egen tid, för alltid fångad i en längtan som när som helst kan förinta allt.
Sägnen om Jeanne d’Arc, som sade sig vara kallad av Gud att leda den franske kungens här i medeltidens krigshärjade Frankrike, har fascinerat människor i århundraden. Detta är en tät berättelse om det mänskliga, och om tro och tvivel.
Om Jeannes sista tre månader i fångenskap.
Vill DU kontakta Jakob och fråga mer om … hans böcker & projekt … klicka gärna här ⇓