Det var 1969 jag gick Hästbacken ner och nynnade på Tommy Roe låten ”Dizzy” – åtminstone inombords för jag hade hoppats att få en glimt av Lizzy, tjejen som brukade röra sig flärdfullt i backen.

Jag var lite betuttad i henne – det visste hon säkert inte om – för blyg som få och mina toner kunde henne ju aldrig nå när jag gnolade för mig själv, dumt och dizzy var det!

Senare samma år på sommaren så släpptes David Bowie sin singel med Space Oditty och jag blev upprymd (!) på ett helt annat sätt.

Andra lovetexter lät helt plötsligt så banala och att först få följa Major Tom och försvinna ut i intet kändes som en helt ny dimension i mina låt- och kärleksval i livet!

Though I’m past one hundred thousand miles
I’m feeling very still
And I think my spaceship knows which way to go
Tell my wife I love her very much she knows

Skulle vilja säga så mycket till dig Kära Bowie idag på din födelsedag – men vi upplevde ju saker tillsammans när du levde. Ja du fick stundtals mig att leva lyckligt – dina melodier och texter finns ju fortfarande att ta till när jag fortsatt vill ha gyllene år!

Run for the shadows in these golden years ♥

I’ll stick with you, baby, for a thousand years
Nothing’s gonna touch you in these golden years
Gold

Golden years, gold whop whop whop