Min nya cykel heter Sjösala och den har all den komfort som behövs för att njuta av land och sjöutsikt där jag trampar fram vid strandpromenaden norrut. Styr upp mot skogen och kärleksstigen och kommer att tänka på Taube och Sjösala vals även om vare sig gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol är speciellt aktuell just nu – men låten går att nynna på i alla årstider där jag är ute på skön svängom med min hoj.
Här på stigen är så bedårande vackert just nu med löv i alla dess färger och solen glimrar in bakom höga träd och buskar. Jag kliver av cykeln och leder den upp på en än smalare stig mot berget. Annars väldigt lugnt på själva storstigen idag! Bara en joggare i maklig fart. En liten gående gubbe med stora kliv. Några få fåglar på en kvist kvittrar knastrigt. Inga löst springande hungriga hundar. Skönt, bara cykeln och jag hand i hand…nu när den gamla gröna lämnat mig så känner jag kedjekärleken så skönt skrapa från min nya hjuliga vän och länka oss samman.
Uppe på Galgberget hör och känner jag motornostalgin komma direkt i första kurvan från den gamla banan. Numera finns den där ovalt kvar som en skör fornlämning efter många års slit och heat med speedwaykultur. Stannar ett tag just i den kurvan där du inte skulle stå för då sprutade smågruset bokstavligt talat över dig när motoridolerna sladdade fram i full fart över banan. Hur tordes dom? Hur tordes vi stå kvar utan att ducka?
Röd, blå, grön, vit huva. Bysarnas förare var bäst vilken huva de än hade. Fick förstås alla efter sig: Vargarna, Dackarna, Masarna, Indianerna och alla andra som jagade varandra och for som pilar! Det gick hett till. Det var dammigt torrt ibland. Tankbil med vatten fram. Det var folkfest. Familjefest. Motorexperter. Glada amatörer. Svartvit-rutig målflagg. Doften från metanolen. Nu far de iväg och nån far för fort och far av. Olyckor hände. Allvarliga sådana med. Ambulans. Han hade ingen chans. Hård sarg. Hård sorg. Men mest glada minnen med skinnklädda unga män i sin första mustasch med lätta frakturer haltande på kryckor eller med små skrubbsår.
Då ser jag plötsligt en annan förare (cyklist) längre fram på banan, röd huva. Tävlingstoken far in i mig och jag kör ifatt, hon ligger ett drygt halvt var före. Jag bullar upp all byskraft jag har inombords. Trampar till så dojorna böjer sig. Allt får sparra nu utom kedjan. Jag sladdar värre än värst i kurvan mot depån och far om henne precis vid målsnöret. Målfotot visar millimetervinst. En riktigt skön seger för Sjösalacykeln som svajade och sjöng värre än Taube. Kanske hennes cykelkorg och hunden sinkade henne eftersom hon ju ledde såååå stort – men jag vann och får folkets jubel, hurrarop och handklapp. Hon glor surt på mig, kanske stänkte jag grus på henne och lilla vovven, stackarna, men det var vinsten värd! Vill någon ha min autograf!? Jag är kanske den allra sista segraren på detta historiska Glagberg där så många har hängt. Här hänger ingen mer!
Alla byggnaderna kring banan är väck, tornet, kiosken, kansliet, speedwaycykeldepån… allt är borta. Det finns bara i minnet från oss som hade lyckan att få beskåda och känna lukten från dessa betydande bergsbataljer. Snart byggs säkert stora moderna hus med lägenheter här. Måtte de lämna en sträng grus kvar och sätta upp ett minnesspår precis där start och målgången var, där kan det gott stå:
Heat… men inte längre!
PS: Du som vill uppdatera dig till dagens gotländska bys-speedway, gör det gärna på denna hemsida och säg positivt Hej till Hejdeby!