Sista färden med min gamla militärcykel blev nu i somras från södra Visby till Södertorg. Kanske inte så långt och dessutom väldigt platt på fin asfalterad cykelbana som löper längs hela Allégatan. Jag har haft den länge, över 20 år, köpt på överskottslager och den har givit mig en skön luftig upplevelse med sina ballongdäck så har vi liksom flugit fram, åtminstone när jag tålmodigt trampat igång den och fått upp mer än styrfart och kanske just där på de bästa platta partierna i stan eller längs landsvägen.
Tung lite rostig under den gröna originallacken men pålitlig och var ju även byggd att i terräng ta sig en sväng. Rätt retro-vacker med sitt stora framlyse. Finesser som tolkspärr och verktygslåda med pump där under pakethållaren. Spärren var också till för att du skulle kunna släppa styret och skjuta med din K-pist om nu den lede fi skulle lura längs cykelvägen eller stå gömd i nån buske.
Någon fiende dök aldrig upp – men övningarna hade ständig blick österut där hoten mest var heta eller kalla på den tiden jag gjorde min militärtjänstgöring, eller lumpen, i början av 70-talet. Jo, vi var ute och cyklade då med och på liknande cykel så var det bland annat Fårö tur och retur som skulle göras. Vid Halvvägs Eken var många i kompaniet helt slut och tjöt… men jag njöt och nöjd med att bo på så platt bedårande vacker ö. Försvarets hudsalva lindrade dessutom både fotsvett och bakverk.
Nu i moderna civila tider så har jag blivit lycklig ägare till en än mer lättrampad cykel med villiga växlar för alla draglägen. Därför har nu den gröna mest fått stå och blivit grå till förmån för den nya vackra blå. Dessutom är cykelstället fullbelamrat med andras tvåhjulingar så in med annons under till salu. En cykel skall röra på sig för att må gott i hela ramen. Fram med dammtrasan och det grå fick gå och det kamouflagegröna komma till styrstrid igen.
Det tog inte många timmar så har då gröna klenoden fått ny ägare. Ung man på väg till Holland för att plugga och leva livet bland träskor, edamerost, väderkvarnar, kanaler, lökar, kanske nån mer växt samt säkra platta cykelvägar. Den fick åka med bak på hans gamla husbil som han var osäker på om den skulle hålla hela Hollandsvägen ned (bilen alltså). En sak är säker att cykeln kommer att hålla och glädja sin nya Nederlänning bra många år till och nog sticka ut lite grönt grant i de färggranna tulpanodlingarna.
En av mina cykelvänliga vänner sa att jag bittert skulle ångra mig – men jag tycker bara det är riktigt skoj att den blivit en härlig Hollandshoj som får komma ut på nya spännande äventyr och känner mig glad att jag främjat EU med denna export som ju en gång var ett hemligt vapen hos Sveriges soldater, en svensk Tiger!
