Visst var väl orkanvindarna som piskade upp oss på ön nyss egentligen en sån där dag du du bara vill vara inne och gärna dra täcket över huvudet och låt mig vara!

….And leave me in my bed
Today

Men här i grannskapet så möblerade vinden om alla så prydligt uppställda vinterförvarade sommarmöbler som passade på att ta sig en extra svängom så här i början när nya säsongen/året skall firas… och det blev till att försöka rädda det som räddas kan.

Blåste faktiskt omkull själv men nya julklappsmössan gjorde verkligen susen. Knoppen klarade sig toppen!

Foto: Glada Gotland

Tummen upp – då innan – för de rara tallarna som jag så lugnt och stilla fotograferade mig kring häromdan… nu böjer de sina kronor rakt i backen och visar besegrat baken – en symbolik för riktigt tuffa naturkrafter.

Det är den här tallens ändstation! Nu lär den bli till kommande nytta som ved = värme om vi nu skall se positivt på den allt för tidigt fällda trädet.

Foto: Glada Gotland

På radion hör jag om några vardagshjältar som gjort det besvärliga till det härliga i det mänskligt fina – att tänka på varandra, hjälpa till i nöden där till exempel strömmen klippts av eller andra tärd som blockerat deras viktiga vardagsväg.

Att det finns ännu gott om medmänniskor som har gått i den naturliga skolan att i alla livets lektioner: Bry sig om andra & varandra.

Men ibland undrar jag varför det måste liksom blåsa som fasen och eller bli nån annan tuff nöd för att vi skall bry oss – då borde det funka fint i stiltje också… det kan bli hur jäkla ”skitnödigt” som helst, men ändstationen har alltid olika öppnande möjligheter för en värmande tur & returbiljett.

Så håll dörren stängd för blåsten men aldrig låst för oss blåsta, det är knappast skitroligt.

Finns det hjärterum så finns det stjärterum. 

Foto: Glada Gotland