….i vårt anomiska samtid.
Oj fasen vad upprört det blev då vi i förra Rakt Över Fisk…
…hävdade att Gram Parson förstörde the Byrds. Här kommer därför en massa fler påståenden om the Byrds som förhoppningsvis kommer att förarga minst lika mycket. (En del helt o-provokativa Byrds-tips slänger vi också in, faktiskt i all välmening!)
Riktigt intressanta blev Byrds först då de blev av med (dussin)hitmakaren Gene. Utan Gene fyllde de två mediokra låtskrivarna Roger och David ut del av tomrummet med egensinnighet.
Chris små fina introverta psych-country-popkarameller fyllde ut resten vilket aldrig hade fått hända ifall Gene´s kommersiellt starkare alster fortfarande hade funnits att tillgå. Kort sagt, the Byrds var som bäst utan Gene och sedermera Gram.
Trummisen Michael är mycket underskattad. Eight Miles High hade inte varit alls lika bra med en bättre trummis.
Roger kan inte skriva låtar. Alla hans egna låter som varianter på My Bonnie Is Over the Ocean.
Triad suger och Notorious Byrd Bros hade försämrats mycket ifall Roger och Chris släppt på den. It Happens Each Day är ren magi och ifall Get To You (Notorious enda svaga låt) bytts ut mot den hade Notorious varit lika bra som Love’s Forever Changes.
Fifth Dimension är musikhistoriens första helt psykedeliserade platta. Den halvt psykedeliserade Revolver kom alltså tvåa. Visste ni att Sgt. Pepper gavs ut efter Younger Than Yesterday? Tvåa igen med andra ord.
Ur ett stilperspektiv var the Byrds lika snygga årsskiftet 66/67 som de var o-snygga årsskiftet 70/71.
Den enda låt i världen som låter som något från Love’s Forever Changes (annat än Love’s egna Forever Changes-låtar då såklart) är en outgiven instrumental av the Byrds kallad Flight 713 från 68. Kolla upp den.
Låtarna She’s the Kind Of Girl och One In A Hundred från plattan Roadrunner med Gene Clark är bättre än någonting han gjorde med the Byrds. Kolla upp dem.
Visste ni att the Byrds kompade/körade Jackie DeShannon på en version av låten Splendor In the Grass 1966. Denna version gavs endast ut som b-sida på någon sjua men är bland det mest gudomliga som någonsin spelats in.
Brittiske skådisen David Hemmings (ikon från Blow-up) gav i USA 67 ut fullängdaren David Hemming’s Happens och gissa vilka som medverkade?
Ifall ni gillar Rogers psykedeliska 12-strängs Coltrane-ragas, når dessas utveckling sin fulländning här.
När the Byrds var bra var de bäst i universum.
The Kinks Are the Village Green Preservation Society! Jo så är det, eller så var det rättare sagt! 1967/68 då varje popplatta knölades full av knarkreferenser, ljudexperiment, sitarer och orientalism, gick Kinks mot strömmen och kontrarevolutionerade med reaktionär, ultra-brittisk, pastoral nationalromantik.
Village Green är omslaget till trots antagligen den minst psykedeliska platta som gavs ut av någon 1968. Det krävs stoooora ballar av stål och riktigt tjock tjurskallighet att våga göra så 68!
Det krävs stoooor ansträngning av oss på Coop Records, Books & Things att förlåta alla lökiga skivhandlare/samlare/kritiker som under åren sålt in/beskrivit/klassat Village Green som psykedelisk. Så sluta genast upp med detta. Hursomhelst så får vi in ultra-deluxebox-utgåvan nästa vecka. Undertecknade ska ha var sin, det är givet.
Annat nytt som snart kommer in är: 50-årsjubileeutgåvan av Beggar’s med the Stones. Hoppas de lyckas bättre med denna än de gjorde med Satanic Majesties-utgåvan som inte bjöd på ett endaste tidigare outgivet extraspår. Undertecknade har dock hela sessionen i en smaskig illegal, svindyr, boot-box.
Den som är snäll och gillar kooperation kan kanske få låna. Peaceville Records släpper också snart en fet helvetes Mayhem-box kallad Cursed In Eternity: Euronymous & Dead Era! Hela sex bild-LP samt en 92-sidig bok samlar + annat gött sammanfattar vackert dessa omvälvande år. Köp för fan!
Snart kommer också nya med Little Jinder. Det är en bra höst.
Puss och kram på er, nu får det vara nock som den norske boxarn sa. Vi ses om ett par veckor igen.
Med vänlig hälsning/ Antikrist-ensson och DJ Bajsträng
