Nu när jag ser de första fina snöflingorna falla ner utanför mitt nya hem i Fårösund... ja de är ännu i mjällform, men ändå! Jo, då kommer jag att tänka på en varm sommardag när jag riktigt ordentligt föll för Van Morrison.
Hemma hos Jansson och hans sköna frestelser med musik. Mest hårdtuggade stenkakor men också så mjuk soft egensinnig sång och rock från min vän Van.
Ja egentligen hade jag absolut inget förhållande med Morrison innan men där satt han på omslaget till LPn Hardnose The Highway och liksom längtade väntande spejande efter… mig!
Hursomhelst så såg Björn J. att jag gillade den, mycket! Det var just låten Snow In San Anselmo fick mig riktigt på fall (snöfall) !!
Ja som du hör är den härlig i sitt uppbyggande av text, sång, stråkar, körer, takter… fasen får fortfarande såååå skönt burr på hela kroppen för det var där den riktigt stora kärleken började med Mystisk Mysig Morrison Musik.
Några dagar senare efter denna LP gåva så var jag inne på Radio & TV-Hörnan, som då låg på Adelsgatan, och de hade en liten men välsorterad LP-hörna och där stod en av världens bästa live-plattor. Dubbel dessutom och Snön kunde falla fritt igen!
REA-pris var det också som ju gjorde flingorna än lättare, mitt i sommaren!
Nyligen kom denna formidabla dubbelliveplattan ut i nypress på vinyl – köp den – finns inget att bli besviken över där.
Dessutom som bonus en trippel CD med tidigare outgivet material från samma konsertserie. Tillgänglig även på spotify. Listnen listnen listnen!
Så snön ger många mysiga minnen från Visby – men nu undrar jag hur jag skall ta mig till den stora staden med sommarsulor kvar på bilen!?
Får fråga Van och haka på hans Caravan med alla nya Fårösunds vänner ombord, då kommer det gå fint för svaren & kärleken finns i musiken.
PS: Förresten vad ska jag göra i stan – allt finns ju här! Jo förstås besöka mina Visby-vänner, jag kommer snart och välkommen hit!!
Van Morrison får mig att tänka på en helt vansinnig roadtrip som jag gjorde med en helt ny bekantskap 1977. Jag hade lånat en bunt skivor av henne några dagar innan vi drog iväg på en tio dagar nonstopresa genom ett Europa som vi hann korsa både på längden och tvären på denna korta tid.
I bandspelaren rullade kassetterna med delvis hennes skivor och ibland mina egna. Gemensamt för skivorna var att det blev en resa i vemodets tecken med mycket som sades genom musiken.
Vi körde på gränsen till vad som var möjligt för att ta tillvara på de dagar vi hade till vårt förfogande.
Det hördes Van Morrison, Leonard Cohen, Frankie Miller och många fler men mest gick banden med Van the man.
När vi satt i Venedig och åt pizza fick vi reda på att Elvis hade dött och när vi åkte genom norra Italien mot Nice så var det ganska tyst i bilen, förutom att Morrison rullade i bandspelaren.
På hemvägen for vi till Amsterdam och vi var då så trötta att vi somnade så fort vi fått upp tältet med bilen olåst precis utanför tältöppningen.
När vi åkte därifrån hittade vi en box med Dylan-bootlegs och när vi åkte i natten mot Travemünde satte jag på en ganska sorglig skiva med Linda Ronstadt varpå hon började gråta och så fick vi soppatorsk mitt på motorvägen.
En vemodig om möjligt ganska omöjlig resa som gick i musikens spår.
Tänker ofta på en vansinnig resa som blev möjlig i allt det omöjliga…