…Rakt Över Sko…

Hej och varmt välkomna till Rakt Över Fisks shoegaze-skola kallad Rakt Över Sko…

…Lektion nummer 1.

rakt över sko

Hmm, vem var först då? Äh, fuck that, men antagligen var det Jesus and Mary Chain, men fuck that, eller kanske Cocteau Twins… eller fuck that… för allt hände så jävla snabbt i denna subbigast av sub-genrer kallad Shoegaze. Från 88 ungefär, då man i efterhand kan förstå att något uppstått, till 90 ungefär, då begreppet myntades/definierades och exploderade, till 92 ungefär, då Shoegaze var det enda som verkligen betydde något alls, till 93 ungefär, då genren skrotades och dog.

Men varför kallas det Shoegaze (skoskådande) då?

Jo, för att alla så kallade shoegaze-band tittade ned på sina skor när de lirade. Varför då? Jo, för att de hade jättemånga effektpedaler där nere och var tvungna att titta ner så fötterna deras steppade rätt bland sladdar och knappar… äh, fuck that förklaring… det var ju naturligtvis enkom koketteri – de ville se svåra, deprimerade, introverta, drömska och drogade ut, för Shoegaze var enormt kokett, kanske den mest koketta sub-genre någonsin?

bild 1

Det är därför vi älskar Shoegaze så mycket, alla vi anglofila ömfotade självfixerade ruinromantiker. Nu kör vi häng med! Första lektionen handlar om…

Bäst var Ride… eller kanske inte bäst men definitivt snyggast… eller var de kanske bäst? Eller, när de var bra var de bäst och när de var dåliga var de ändå bäst för att de var snyggast. För att få er att förstå så var Ride så otroligt snygga att när de var som fulast var de ungefär 1 miljard gånger snyggare än när GnR var som allra minst fula.

bild 2

Hursomhelst: Ride gav under övergången 89-90 ut tre stycken grymma EP’s (köp dessa tre, för de är alla mycket prisvärda fortfarande) vilka kom att bana väg för deras mästerliga debut ”Nowhere” innehållandes en av världens absolut allra bästa låtar någonsin, nämligen ”Vapour Trail”… du kan höra den här, och ifall du inte skulle gilla den, så kan du sluta läsa nu, för då är Shoegaze ingenting för dig din sopa.

Efter Nowhere kom så mästerverket. På dubbeln ”Going Blank Again” är allt rätt… förutom omslaget kanske? Men skit i det, ikoniskt är det i alla fall… lite som Screamadelica fast ful. ”Leave Them All Behind” är pur magi och ”OX4” är ibland till och med bättre än ”Vapour Trail”… men bara ibland. Broder Daniel måste ha lyssnat mycket på OX4?

Ride avslutade dock sin shoegazeperiod med Going Blank, genren som de på sätt och vis varit mer tongivande inom än kanske någon annan. Med uppföljaren ”Carnival Of Light” (eller ”Carnival of Shit” som medlemmarna själva kom att kalla den i efterhand) hade de blivit till något annat… till hedonistiska hybrismonster med fäbless för 60-talspop, det vill säga Britpop, men detta inte utan ljusglimtar: ”Moonlight Medicine”, ”From Time To Time” och ”Birdman” är bland det bästa bandet åstadkom men skivan som helhet saknar det egensinne som så präglade de två som föregick den.

Vad hände sedan då?

Jo, efter en sista heeelt röten platta upplöstes Ride. Gitarristen Andy Bell blev dock sedermera kompgitarrist i Oasis (snacka om förnedrande degradering, att bli Liams och Noels bitch efter att ha varit frontfigur i det band som kanske främst inspirerat Liam och Noel att starta band in the first place). Hursomhelst så återförenades Ride förra året. Succé blev det, men Mark Gardener bär numera hatt, så undertecknad har valt att bojkotta helt.

bild 3

Man kan inte bära hatt då man spelar shoegaze. Något sådant skulle Kevin Shields aldrig komma på att göra… halebale…

Till Ride äter man naturligtvis ostron,

bild 4

och på Coop Records kan du köpa både Nowhere

bild 5

och Going Blank

bild 6

(svindyra, fast detta är inte vårt fel). 

Nästa vecka blir det om Chapterhouse eller om Pale Saints.

Halebale!

Martin kristensson

Martin Antikrist-ensson!

coop records ost

https://www.facebook.com/Coop-Records-1648787635384420/timeline

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *