Tuff tuff tåg, feg feg påg

Första gången i mitt liv när jag kom i kontakt med ett tåg så blev det väldigt varmt i byxan när det stora tuff tuff ångloket först tutade öronbedövande högt och sen släppte ut massor med ånga precis över hela mig där jag oskyldigt stod på perrongen och höll morsan i hand när vi väntade på nån ankommande avlägsen skånsk släkting.

– ”Ävla gubbe” sa jag som välkomsthälsning till släktingstackarn som precis klivit av tåget, precis som om det var hans fel att blåsan spårade ur.

– ”Dumma påg”, sa han… Det tog många år innan jag tuffade till mig efter det och blev tillräckligt järnvägshård så jag kunde rälshälsa på tjocka släktingar som skulle komma rullades på den farliga banan igen.

Foto från Föreningen Gotlandståget

Som tur är tordes jag följa med på sista färden, inte den i kanot, utan med rälsbussen som vi fick göra när jag gick i första klass på Norrbackaskolan i Visby. Alla barn skulle få chansen att få åka tåg en alldeles sista gång på ön innan trafiken nu skulle upphöra i början på 1960-talet. Från skolköket fick vi ost- och leverpastejsmörgåsar flott inlindade i smörpapper samt varm choklad i termos. Även om vi kanske nu inte skulle få rulla så långt så är det alltid bra med skaffning om hungern skulle slå till, inga restaurangvagnar här inte.

Foto från Föreningen Gotlandståget

Färden gick sakta och behagligt och jag satt fint på galonsätet i den vackert röda rälsbussen. Stora fönster gav god utsikt till öns vackra natur och ulliga djur. Färden gick norrut och vi skulle passera den gamla flygplatsen – rätt över landningsbanan! Ja tågspåret gick där och tåget fick snällt vänta för att en DC3:a skulle brumma iväg mot Bromma. Dåtidens infrastruktur hade stressfri tidtabell inklusive väntetid. På flygplatsens plana ytor utanför cementlandningsbanan fanns gott om gott grönt gräs för lammen från Hästnäsgård att mumsa på. Inramningen av modern teknik och uråldriga betande bräkande lamm var bäääääästa upplevelsen du kunde få.

Rälsbussen rullade nu lugnt vidare utan ha krockat med vare sig lamm eller luftburet. Jag kommer inte ihåg exakt var den uppätna mackan försvann men säkert var det vid Tingstäde Station där vi fick vända. Det kändes som om jag och klasskamraterna hade åkt i en evighet och jag befann mig nu så långt ifrån skolan och hemmet på Stjärngatan. Trots lyckan att få vara med om denna rälsbussutflykt så infann sig en stor sorgsugande känsla i min lilla kropp, en liten hemlängtans tår rullade på min kind. Kan ju också varit det att efter denna resa så gick två av delmålen i livet åt pipsvängen. Jag kunde nu inte längre välja att bli lokförare eller stins, enkel biljett för dessa yrkesdrömmar, åtminstone här på ön.

Foto från Föreningen Gotlandståget

Sedan dess så har jag förstås valt att ta tåget på fastlandet i mer mogen ålder. Då har det varit i snabbare och ännu bekvämare vagnar och med sån fart så det var svårt att hinna med att se naturen och de vilda eller tama djuren där ute i skogen eller på ängarna. Dessutom har jag ju tuggat på dåtidens berömda SJ:s mackor i plast, även om den var avskalad så kändes den aldrig så lättuggad som Norrbacka dito.

Här på ön har jag åkt på museispår ute vid Bläse och fått hård kalkbrottshistoria samt mer lättjefullt ute i Hesselby med Tomtetåget och träffat den riktiga Tomten vid Eken. Han hade godispåsar till de stora och god glögg till de små eller kanske var det tvärtom!? Senast jag besökte Dalhem så såg jag att entusiastiska tågmänniskor, eller moderna rallare, har börjat lägga ännu mer räls så vi snart kan säga att alla järnvägar bär till Roma. Tut tut, tänker tufft testa ångloket då. Tar för säkerhets skull med mig extra kläder!

Ett luftigt roligt rälsalternativ som jag kan rekommendera dig att pröva på i Dalhem är att hyra en dressin, lätt att trampa och du får garanterat inte punktering eller kan cykla vilse! Här får du dessutom hålla ångan uppe själv! Nu talar nedanstående bild inte hela sanningen – sonen fick trampa mycket mer än mig för pappa hade löst 1:a klass biljett!