… en stundtals mycket avskalat fruktflukt, del 1:

 Tillhör du också den kategori av personer som är så blyg så du äter dina bananer på tvären!?

Eller tror du fortfarande att de för farliga för att för huvudtaget kan ätas för att du kan mista synen?

Så trodde i alla fall den person som åkte tåg i slutet på 1940 talet och för första gången skulle få smaka på denna gula exotiska frukt under resan.

Just som passageraren tog sitt livs första tugga så gick tåget in i en tunnel. På den tiden slogs inget automatiskt lyse på i vagnarna.

”Hjälp – ät den inte, man blir blind!!”

Tur att vistelsen i tunneln var kort annars hade kanske banansuccén i vårt land låtit vänta på sig.

Att halka in på ett bananskal har ju varit ett populärt uttryck – kanske det enda kastade skräpet som verkligen haft något positivt med sig – eller?

Annars är jag helt avskalad och skivad (!) vad beträffar bananens musikaliska bana(n) ja hör här:

För den första låten jag fick höra i min barndom var ”Yes we have no bananas” på en gammal stenkaka som farsan glatt spelade.

Då förstod jag att det var en eftertraktad gul sak som inte fanns i var mans fruktkorg hela tiden, eller under nödår.

Senare i min skola, nån gång i 3-4 klass, så var en av de sötaste tjejernas far gotländsk leverantör av Fyffes Bananer.

Han hade en fin blå banan-bil med en stor synlig Fyffes gul lysande logo samt tjusig chaufförsuniform.

 När alla andra ville bli polis, lokförare eller brandman ville jag  helt klart bli bananbilsförare.

Rena drömyrket för en sann fruktare.

För att försöka nå fagra dotterns blickar och kärlek så kunde jag stundtals äta stora bananlass för att få hennes gunst om hon råkade fara med far på jobbet.

Jag försökte i alla fall hålla hennes pappa ständigt sysselsatt med många leveranser till vår lokala bananbutik.

Men han kom inte så ofta som jag ville, kanske hade han nåt annat fyffe(n)s för sig!?

Och i stället för hjärteknip och gulligull blev det galet guleböj på grund av magknip. Undrar om jag glömde skala dem i upphetsningen?

Nästa gång jag och en banan var mogna för varandra blev 1967 när jag blev kär i Nico, eller möjligtvis i Andy och Lou, eller åtminstone omslaget till plattan med Velvet Underground.

Den pillade jag gärna på och skalade av när jag nyfiket lyssnade på de stundtals något stökiga berättelserna från Big Apple, snacka om fruktkollision.

 Men något heroiskt försök att hantera heroin som Herr Reed gjorde kände jag absolut inte för, jag var som tur är allt för omogen för det.

Nästa gång går jag än mer bananas och kollar vilka andra artister och grupper som hängett sig åt denna böjelse, bananen alltså!

En god fruktstund att se fram emot – mer mysigt matigt & mosigt utlovas!