Jag gillar mustasch & skägg – att ha eget eller andra män som har ett fint frodigt dito – nu tänker jag inte på Tomten! Tomteskägg är liksom i en klass för sig som jag gärna återkommer till och trasslar in mig i längre fram, kanske den tjugofjärde december till exempel!
Vem var min inspirationskälla till att låta ansiktshåret växa!? Ja i tidig ålder var det förstås farsan som hade välansad mustasch, ja till och med hade vackert vaxade vingar under näsan – men så var han ju i flygets tjänst stor del under sin yrkesbana så det var ett naturligt attribut alltså! Detta foto lite mer disciplinerat i FN-tjänst:
Hur jag än försökte så började dock inga hår växa under min stora snok eller på min lilla haka … än… och några fjun syntes icke under nästippen även om min propeller längre ner hade börjat begåvats med ganska så ståndaktig fin frisyr.
En senare stor inspirationskälla, nu inom popens värld visade plötsligt upp sig på färggrant skäggigt foto som följde med i det annars övrigt så väldigt vita albumet – Paul Mc Cartney – han blev mannen jag skulle slå med minst ett strå.
Att försöka komponera låtar som honom var tyvärr inte min grej – men lite lookalike kanske jag kunde få vara för att få flickor att skrika lika extatiskt som när han visade sig.
Så hade jag hört att B-vitamin var till gagn för god effektiv snabb hårväxt – och var fanns det rikligt med sådant, skål ta mig tusan! Omedelbar effekt, prisa Pripps för slurken!
Nu finns det ju bieffekter av allt för stort intag av burk-dryck... eller snarare B-effekter. Ty hår hamnade inte bara i ansiktet utan växte nu fritt och fort även på flera ställen i galopperande fart så som bröstet, magen vilket fixade än mer navelludd. Dessutom riktigt rikligt på ryggen där nu en bena kunde kammas – försöka springa ifrån den om du kan!
Fortsatte att följa Paul upp på taket där även de andra i gruppen anammat skäggstilen i stora mått, kanske för att slippa frysa vid deras sista höga ackord tillsammans.
Så uppträdde helt plötsligt Paul solo fast med nån Linda som lyckats linda honom kring sina fingrar och fått fatt i nån vass rakhyvel. Så då blev mitt musikintresse för honom lika sval som han var kal, även om det fromma lammet inom mig bockade och tackade för fin upp – och tillväxt av manlighet!
Demis Roususs försökte trösta mig med sitt vackra prydnad – han var ju dessutom trygg och atletisk som en antik grek… men tämligen röstlös! Fast förstås skön att få dansa tryckare till, får jag lov – forever and ever!?
Nu blev det en annan härligt skäggig man och grupp från Norrköping som kom till räddning! Max Rogers gjorde att det blev naturligt att apa sig på dansgolvet – helst en fredag på Borgen. Rena saxpartyt följde många sköna år efter detta.
Extra tack till Adolfhe Sax för detta fina instrument – han fyller ju dessutom 200 år i dagarna, tut i hornet för honom! Jo men visst, även han var vackert ansiktsprydd – länge leve sax och skägg!
